Dags för en ny allmännytta – Hyresästföreningen och LO måste kliva fram

Krisen på bostadsmarknaden är nu så allvarlig att det behövs nya aktörer om vi ska få igång en tillräcklig nyproduktion av bostäder. Det är dags för Hyresgästföreningen och LO att kliva fram och bygga moderna och billiga hyreslägeheter. Gärna som kooperativa hyresrätter.

Det byggs för få hyreslägenheter i Sverige. Det råder det allmän enighet om. Men ingen vet hur man ska få igång ett mer omfattande byggande. Och man kan misstänka att de dominerande byggföretagen och de privata fastighetsägarna inte är så intresserade trots allt. För med brist så stiger ju priset på en normalt fungerande marknad.

Det är just vad som skett i Sverige under den senaste tioårsperioden. Bostadsförsörjningen var tidigare politiskt styrd i stor omfattning. Staten svarade för subventioner och kommunerna planerade och byggde med sina allmännyttiga bostadsföretag de hyreslägenheter som bedömdes behövas. Denna politiskt styrda bostadsproduktion träffade inte alltid rätt. ibalnd missade man efterfrågeökningar på vissa orter. Ibland blev det överskott på bostäder. Främst under perioder med sämre ekonomisk konjunktur.  Men i allt väsentligt så byggdes de bostäder som behövdes.

Denna politikerstyrda bostadspolitik är nu avskaffad. Nu ska bostadsmarlnaden fungera som vilken annan marknad som helst. Då tror marknadsförespråkarna att brist på bostäder ska åtgärdas av entreprenörer som ser en möjlighet att öka vinsten genom att bygga fler bostäder som de kan hyra ut till marknadspris.

Det sista steget i detta politikskifte har genomförts av den borgerliga regeringen med stöd av Hyresgästföreningen och Sabo. Med motiveringen att vi ska besluta om bostadspoilitiken i Sverige och inte i Bryssel har allmännyttan avskaffats och de kommunala bostadsföretagens hyresnormerande roll ersatts av en ordning där alla lägenheter d v s även de privatägda lägenheternas hyror ska fungera som jämförelselägenheter vid tvister i hyresnämnden. Allmännyttan finns kvar som begrepp i lagstiftningen men funktionen är avskaffad i och med att företagen förutsätts fungera som vilka företag som helst.

Många trodde kanske att skillnaden inte skulle bli så stor. De f d allmännyttiga bostadsföretagen skulle ju i alla fall kunna låta sig styras av andra målsättningar än ekonomisk vinst. Och från de privata fastighetsägarnas sida fanns nog en risk för detta. Man hotade då att förnya sin EU-anmälan om de ansåg att de kommunala bolagen inte strävade efter vinst i tillräcklig omfattning.

Nu visar nog utvecklingen i årets hyresförhandlingar att den ”risken” inte är så stor. De kommunala företagen är nog så mycket på hugget som de privata. Och de privata är i full gång med att etablera en alternativ tolkning av bruksvärdesystemet där lägesfaktorn får slå igenom fullt ut enligt marknadslogiken. Att dessa tendenser inte syntes under förra året berodde nog mest på att man inte hunnit förbereda sig ordentligt.

Den nya marknadsorienterade bostadspolitiken kommer helt säkert att leda till snabbare hyreshöjningar eftersom brist driver upp priset på marknaden. Den kommer också att leda till större hyresskillnader mellan attraktiva och mindre attraktiva lägenheter. Kanske får vi också på sikt se en utveckling motsvarande den i andra länder i Europa med en tudelad hyresmarknad. Mycket dyra attraktiva lägeheter i centrala lägen och mindre väl underhållna mer slumartade i de perifera och med dåliga kommunikationer försörjda bostadsområden.

Som om detta inte skulle vara nog så har avskaffandet av den riktiga allmännyttan också fört undan de aktörer som i dag skulle kunna bygga nya hyreslägenheter även om det skulle ske med förlust i de nya delarna av beståndet. På den tiden då bostadspolitiken var behovsstyrd byggde allmännyttan hyreslägenheter i en takt som gjorde att Sabo-företagen i mitten av 1990-talet hade sammanlagt 813 000 lägenheter. Som situationen ser ut i dag så skulle gårdagens allmännytta vara i full färd med att producera nya bostäder.

Men det sker inte. och det har nog både ekonomiska och ideologiska förklaringar. Och det är nog resultatlöst att som Barbro Engman gör på sin bostadsblogg ständigt kritisera dagens aktörer för att de inte bygger mer. Eller regeringen för att den inte hittar på nya subventioner. Det behövs nog nya aktörer för att det ska hända något.

Och då ligger det nära till hands att erinra om att det var Hyresgäströrelsen som på 1920-talet tog initiativet till att bilda HSB när krisen var som allvarligast på bostadsmarknaden. Kanske är det dags för dagens hyresgäster att göra motsvarande insats. Inte ensamma kanske men varför inte tillsammans med LO. Det är inte minst de yngre LO-medlemmarna som trängs ut från eller aldrig kommer in på hyresmarknaden. Ett gemensamt bolag som bygger moderna, mindre hyreslägenheter till en kostnad som gör att kapitalet inflationssäkras borde kunna vitalisera marknaden. Varför inte börja – Barbro Engman – tillsammans med LO i ett förteg i Storstockholm. Om det går bra kan det bli avstampen för en ny folkrörelse. Vi skulle kunna på det sättet återskapa en allmännytta och kanske göra det i form av kooperativa hyresrätter.

Då skulle Sven Wallander och andra pionjärer inom bostadskooperationen i sina gravar känna igen sig.

Gapet mellan blocken – en alltmer irrelevant information

Gapet minskar mellan blocken lyder kommentarerna till Novus senaste sammanvägning av opinionssifrorna. Nu är det bara 1,5 procentenheter som skiljer till alliansens fördel.

Men hur intressant är det. Det finns ju i dag inte längre något uttalat samarbete mellan socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet. Och om KD:s siffror står sig till valet så har alliansen bara 43,7 procentenheter och är mindre än de tre oppositionspartierna tillsammans.

Men om samarbetet mellan S och MP etableras inför valet utan att V får vara med så har de bara 30,6 och då är alliansen större också utan KD.

När man tittar på siffrorna på det här sättet så är det uppenbart att vi också i Sverige är på väg till en situation som den i övriga nordiska länder där det måste till nya konstellationer för att det ska gå att bilda en stabil regering. Och det är inte i första hand sverigedemokraterna som blir någon slags vågmästare utan snarare MP om de nya språkrören tar det försiktigt och undviker att binda sig för hårt till S. Konstellationen M,Fp,C och MP skulle få 53,6 procentenheter och bli en stark regering. Men det är nog inte sannolikt att C och MP kan trivas i samma regering.

Mot den här bakgrunden är det irrelevant att fortsätta att kommentera varje månad hur stor skillnaden är mellan de s k blocken. Bättre då att fokusera på de enskilda partierna och konstatera att M fortfarande är större än S men att skillnaden minskat den senaste månaden. Kanske kommer den att minska ytterligare och till och med ändras till S fördel igen när turbulensen inom S upphört och alliansen börjat bli allt tröttare.

Media kommer helt säkert att fortsätta att rapportera hur det går för blocken. Men tyvärr så handlar det då om okunnighet och bristande analys som inte bidrar till att ge väljarna bättre underlag för sina beslut. Och efter valet 2014 väntar då rimligen en del intressanta överraskningar.

Dimmorna skingras – allvarliga konsekvenser på hyresmarknaden. Men var finns den bostadspolitiska debatten?

Nu börjar dimmorna skingras kring konsekvenserna av de nya reglerna på hyresmarknaden och allmännyttans omvandling från välfärdskapande självkostnadsföreteg till affärsmässiga kommunala företag med samma förutsättningar som de privata konkurrenterna. Förändringarna på bostadsmarknaden är välfärdspolitiskt viktigare än både friskolereformen och privatiserad äldreomsorg men det förs ingen debatt om den för människornas välfärd så olyckliga utvecklingen.

Barbro Engman – ordförande i Hyresgästföreningen – är i sin blogg upprörd över att offentlighetsprincipen är på väg att avskaffas i de allmännyttiga bostadsföretagen. När hyresgästerna ville veta hur hög lön vd i Armada i Österåker har eller hur mycket Mönsterås lagt ner på reklam förklarar företagen att de av konkurrensskäl inte kan lämna ut dessa uppgifter. Och det är ju lätt att hålla med Barbro om att det verkar osannolikt att det skulle påverka någon konkurrens på dessa orter om dessa uppgifter kom ut.

Men nu är det ju så att både Sabo och Hyresgäströrelsen  gjorde upp med den borgerliga regeringen att de allmännyttiga bostadsföretagen i fortsättningen ska agera affärsmässigt på samma sätt som sina privata konkurrenter. Och då får man ju finna sig i konsekvenserna. Privata företag ser nog ingen anledning att utsätta sig för kritik i onödan för vad de betalar personalen i lön och bonusar och även reklamkontot kan ju vara en affärshemlighet. Så oavsett om det ligger något i argumentet om konkurrens eller inte så har nog företagen rätt att agera som de gör. I alla fall till dess att förvaltningsrätten avgjort frågan.

Konsekvenserna av den nya ordningen med hyressättning och affärsmässig allmännytta börjar nu också att skönjas i hyresförhandlingarna. Förra året märktes inte någon större skillnad och sådana olyckskorpar som jag såg ut att få fel. Förhandlingarna löpte ungefär som vanligt. Men – som jag påpekade i Röda reflexioner förra året – så berodde det nog helt enkelt på att man från de privata fastighetsägarnas sida inte hunnit att formera styrkorna.

I år ser det emellertid annorlunda ut. Enligt bostadsbranschens bästa tidning – Bofast – så är vi på väg mot rekord i antalet konflikter i Hyresmarknadskommittén. Det är nog inte så mycket att säga om. Kris i HMK har vi varit med om tidigare och efter en period med helt låsta positioner så har det lossnat så småningom med hyreshöjningar på mycket måttliga nivåer. Rimligen blir det så även i år.

Intressantare är nog utspelet i Kalmar att kräva att hyresnämnden i praktiken sätter lägesbestämda hyror på den lokala bostadsmarknaden. Det är ett första exempel på hur de privata fastighetsägarna vill förflytta makten över hyressättningen till domstolen i stället för förhandlingar med motparten. Om det blir så som man uppenbarligen hoppas att hyresnämndens beslut via Svea Hovrätt blir prejudicerande så har det kanske tagits ett viktigt steg på den väg då Hyresgästföreningen blir mindre av förhandlingsorganisation och mer av serviceorgan för medlemmarna i konflikter mellan dessa och enskilda fastighetsägare.

Det är lätt att bli nostalgisk när man följer utvecklingen på bostadsmarknaden i dag. För tio år sedan hade vi fortfarande allmännyttiga bostadsföreteg som inte krävde en krona mer än nödvändigt för att tillhandahålla hyreslägenheter av god kvalitet. Dessa långsiktiga självkostnadsföretag hölls i hampan av en livaktig hyresgästförening som  i årliga hyresförhandlingar såg till att företagen inte somnade in och blev ineffektiva. Allt var naturligtvis inte frid och fröjd och det var till och från hårda förhandlingar både lokalt och i Hyresmarknadskommittén. Men den viktiga grunden för politiken att ingen skulle behöva bidra till någon annans förmögenhetstillväxt för att lösa något så grundläggande för den egna välfärden som en bostad var ständigt närvarande både på Sabo och hos hyresgästerna.

Att de privata fastighetsägarna såg möjligheter att tjäna mer pengar på en fri hyressättning i  attraktivare lägen på marknaden var inget som statsmakterna tog intryck av. Och själva levde de ju väl också på den tiden.

Det är mycket som ändrats under de senaste tio åren inom politiken och den offentliga sektorn på olika nivåer. Och det förs en intressant och viktig debatt om friskolor, äldreomsorg och riskkapitalbolag med bas i skatteparadis. Men det är nästan ingen debatt alls om den kanske viktigaste reträtten av alla inom välfärdspolitiken – allmännyttans förvandling från självkostnadsföretag med hyresgästernas intresse i centrum till kommunala affärsföretag som förutsätts sätta ägarens intresse i centrum på samma sätt som sina privata konkurrenter.

Man kan fråga sig varför den debatten uteblir.

Sluta vinkla – dags för skärpning i media

Det är dags för en skärpning i media. Med dagens metod att snedvrida och misstolka politikeruttalanden blir inte bara politikerna misshandlade. Också medborgarna/väljarna bölir missledda. Och det är ett allvarligt problem i en demokrati där partierna förutsätts värderas efter sina insatser.  Socialdemokraterna kan nog se fram emot framtiden med tillit. Löfven framstod trots försöken till vinkling om kärnraften som både klok och förtroendegivande i dagens P1.

Det är inte lätt att vara politiker i dagens mediaklimat. Det verkar vara stört omöjligt att bli riktigt citerad och tolkad när man ställer upp på en intervju.

Bara från den senaste tiden har jag tre aktuella exempel.

Det första gäller Juholts uttgalande i Storlien om försvarspolitiken där han hävdade att alliansen nu driver försvarspolitiken med stöd av Sverigedemokraterna eftersom man sagt nej till att diskutera med socialdemokraterna. Alla vet att Juholt känner till att SD inte satt i riksdagen när beslutet om försvaret togs under förra perioden. Och alla något initierade förstod naturligtvis att han menade att det nu framöver blir en politik som måste få stöd av SD eftersom alliansen inte har majoritet i riksdagen. Men trots att alla rimligen förstod vad han menade så blev en otydlig formulering underlag för en hätsk debatt och grova anklagelser för okunnighet.

Man kan fråga sig hur man försvarar sig från sådana orimliga vinklingar från journalisterna.

Nästa exempel är Rheinfeldts uttalande om att vi kanske måste vara beredda att arbeta till 75 års ålder. Han sade ju i verkligheten inte så men det var budskapet som gick ut till allmänheten. I framtiden kommer pensionsåldern att höjas till 75 år och vad tycker Du om det blev intervjuerna med allmänheten. Nu är Rheinfeldt inte Juholt så mediapådraget blev inte lika starkt. Han är litet svårare att angripa än vad Juholt var. Men trots allt så blev han ordentligt snedtolkad. Budskapet att vi måste arbeta mer för att få samma pension som tidigare förvandlades till budskapet att vi måste arbeta tills vi är 75. Att problemet kan lösas med att fler arbetar. Och att fler arbetar heltid. Och att vi pluggar litet hårdare så vi kan böja tidigare försvann helt. 75 års pesnsionsålder var så sensationellt så det slog ut allt annat.

Det tredje exemplet är från morgonens P1 i radion. Stefan Löfven intervjuades om sitt uttalande att han är beredd att sätta sig i samtal med alliansen om energipolitiken. Och som gammal fackbas och förhandlare så vet han att ska man ta upp en förhandling så ska det vara med rent bord. Och han har den socialdemokratiska partikongressens beslut i ryggen att kärnkraften ska fasas ut ur energisystemet när så kan ske utan att skapa energibrist. En rätt rimlig inställning som alltså har partiets stöd. Det måste tolkas så att innan vi lägger av med kärnkraften så måste vi få tillräckligt med vind- och solenergi. Vi måste också spara och bli mer energieffektiva.

En sådan inställning till energipolitiken borde kunna få stöd också av de borgerliga. Och den är onekligen rätt pragmatisk och inte särskilt upphetasande.

Men nu är det så att Löfven i sin tidigare roll som ordförande för IF Metall hört till de som visat skepsis till möjligheterna att avstå från kärnkraften. Och det räckte i morse för att han skulle få försvara ett påhittat utalande om att han är beredd att tumma på partiets kärnkraftspolitik för att bli överens med Rheinfeldt. Nu är det ju så att morgoninslagen i P1 kommer flera gånger så det var ovanligt lätt att höra hur misshandlat hans uttande blev.

Nu gjorde Löfven ett mycket klokt och balanserat intryck i intervjun så det kanske inte blir så mycket av den tveksamma vinklingen. Man fick onekligen intrycket av en person med båda fötterna på marken och en sansad inställning till de olika frågor som togs upp. Bl a vägrade han att förstå frågan om vilken sorts feminist som han är. Och kontrade med de exempel på en ojämlik könsordning som syns på arbetsmarknaden. Och svetsaren från Ö-vik nämnde typiskt nog inte att vi har färre kvinnor i företagens styrelser. Han tog i stället fasta på löneskillnaderna och arbetsvillkoren ”på golvet”.

Dagens intervju med Löfven lovar onekligen gott för framtiden. Och bävar gör nog de som anser sig vara det nya arbetarpartiet. Men det är en helt annan historia-

 

Merkel spelar högt med Sarkozy

Det har gått en vecka sedan förra blogginlägget. Och det har blivit kallt. Mycket kallt helt enkelt. I Rheinland-Pfalz har t o m Mosel i dag en isskorpa efter ett par nätter med minus 15 grader. Det är ovanligt men kommer naturligtvis att normaliseras om någon vecka.

Frågan är om detsamma gäller den europeiska politiken. I dag fortsätter förhandlingarna mellan de politiska partierna i Grekland om hur de ska komma överens om att acceptera de ekonomiska åtstramningar som bl a Merkel och Sarkozy kräver för att acceptera ytterligare ett s k nödlån till Grekland. Samtidigt demonstrerar facken i Grekland mot ytterligare nedskärningar. Med den dramaturgi som präglar medias bevakning av olika processer så balanserar Grekland i dag på gränsen till statsbankrutt. Det handlar nu om veckor innan katastrofen inträffar.

Men det kommer den nog inte att göra. Det är naturligtvis i den här situationen som i så många andra förhandlingssituationer så att uppgörelsen kommer först under galgen. D v s i sita minuten. Men det är spännande att fundera över hur uppgörelsen till slut kommer att se ut. En förutsättning för nästa utbetalning sägs vara att de privata långivarna ( läs bankerna) accepterar att frivilligt skriva av 70 procent av sina fodringar på Grekland. I går kommenterade Deutsche Banks vd Ackermann att det är tufft för en bank att frivilligt ta en förlust på 70 procent innan man vet att det verkligen är nödvändigt. Och snart är ju nedskrivningarna så stora att det kanske lönas sig för långivarna att chansa på att politiken trots allt griper in och förhindrar statsbankrutten utan att bankerna behöver ta så stora smällar.

Det som gör att man kan få litet ont i magen när man följer utvecklingen är att det är så svårt att se hur de skuldsatta länderna i sydeuropa ska komma på fötter. Rapporterna säger att inte minst ungdomsarbetslösheten skenar. När varannan ung inte kan få ett arbete så hotar naturligtvis ökad social oro och brottslighet. Även främlingsfientligheten får bättre fäste när konkurrensen om de få jobben ökar. En hel generation av sydeuropeiska ungdomar håller på att förlora framtidstron.

Inte ens de ledande politikerna i Europa kan tro på att det går att sätta fart på tillväxten genom att strama åt statliga budgetar i länder som redan likt Grekland upplever recession. Om hela Medelhavsområdet ska dra ner på de statliga utgifterna och öka skatteintäkterna på kort tid kommer åtstramningarna rimligen att leda till en lägre privat konsumtion och därmed ytterligare ökad arbetslöshet. Det kommer också att drabba indirekt människorna i Tyskland, Nederländerna och Finland som har ordning på sin ekonomi men är beroende att finna köpare av sina produkter. När Spanien, Italien och Portugal stannar då saktar också resten av euroländerna samt Sverige och Storbrittanien in.

Egentligen ropar allt på Keynes igen. Men till skillnad från det 1930-tal då Keynes verkade så har länderna i dag redan i utgångsläget dragit på sig så stora statsskulder att det inte finns utrymme för en expansiv budgetpolitik utan en samtidig devalvering. Men det går inte av hänsyn till den gemensamma valutan. Och det känns tragiskt att hela problemet är självförvållat av de politiker som i början av 1990-talet beslutade sig för en gemensam valuta. Så länge länder med svaga och dåligt handlingsförmögna regeringar kunde devalvera valutan eller i alla fall passivrt se den devalveras av marknadskrafterna kunde balansen hjälpligt klaras. Italienska produkter blev billigare och tyskarna fick jobba hårdare för att få sina produkter sålda o s v.

Men nu finns inte dessa möjligheter utan otrolig dramatik. Att släppa euron vore att avskaffa EU och det vill ingen medverka till. Därför kommer naturligtvis Grekland att få sitt nödlån. Regeringarna i Italien och Spanien kommer att fortsätta spara. Och ungdomarna i dessa länder blir alltmer utsatta. Och kommer så småningom kanske att vända sig till nya populistiska och invandrarfientliga politiska partier som erbjuder mer radikala alternativ till den politik som det etablerade europa driver. Det är med tanke på vad som kan hända i förlängningen av dagens politik som man får ont i magen.

Mitt i allt detta elände uppträdde i går Merkel och Sarkozy i en gemensam presskonferens i Paris. Det var intressant att se den i tyska TV. Sarkozy som vanligt viftande med händena och en allvarlig min som räddare av europa i dessa svåra tider. Och en betydligt mer återhållsam Merkel som snarast verkade litet obekväm fick frågan hur hon kunde lova att ställa upp och stödja Sarkozy i den kommande valkampanjen i Frankrike. Budskapet var att de ju tillhörde samma familj av europeiska partier – konservativa – men också att nu har Frankrike och Tyskland tagit ledningen och gemensamt på allvar tagit uppgiften att rädda den gemensamma valutan. Och det är viktigt att de nu kan fortsätta att hjälpas åt för att utveckla den nya finanspakten.

Men det är ett högt spel av Angela Merkel. I dag ser det mesta ut som om hon om två månader får kindpussa en franska socialist i stället för sin nyvunna kompis som hon enligt uppgift internt kallat ”lille Napoleon” för något år sedan. Och en socialist som sagt att han vill omförhandla finanspakten om han vinner valet. Vad som kan rädda Sarkozy och numera också Merkel är om Le Pens dotter inte får tillräckligt många namnunderskrifter för att kunna ställa upp i presidentvalet. Då kan nog Sarcozy räkna med att få stöd av en större del av dessa högerröster än Holland och därmed ta hem segern. Men det är ju ytterst osäkert i dag.

Och det kan inte hjälpas att man i gå framför TVn gjorde den reflexionen att om drygt ett år kanske båda dessa ledare när det varit val också i Tyskland är ersatta av andra personer. Och visst är det spännande att fundera över vad det skulle betyda för europa, EU och alla ungdomar i medlemsländerna om dagens gammalmodiga högerpolitik kunde ersättas av en socialdemokratisk politik med sikte på både tillväxt och välfärd. Om det skulle inträffa kanske det t o m är bra med en svensk röst från väggen i sammanträdesrummet när euroländernas ledare träffas.

Den som lever får se.

 

 

 

Den som tar små steg…….. – tre reflexioner om finanspakten

Måndagens överenskommelse i Bryssel rörande den gemensamma finanspakten föranleder tre reflexioner

1. Den som tar små steg når ofta långt

Jacques Delors sa i DN häromdagen att han ångrade att han inte redan 1992 krävt att den nya valutan skulle ha stöd av ett gemensamt regelverk av ungefär det slag som nu diskuteras i Bryssel. Han menar att det är nödvändigt med europagemensamma bestämmelser rörande bl a budget om man ska ha en gemensam valuta. Därför borde reglerna ha kommit till då så hade vi undviket dagens akuta skuldkriser.

Nu är det nog så att om Delors försökt att driva igenom dessa krav hade han nog misslyckats. Och om han ställt kraven så höga hade det nog inte blivit någon euro vid den tidpunkten för tiden var inte mogen. Det krävdes dels en misslyckad stabilitetspakt och en akut ekonomisk kris för att få de ledande politikerna i Europa att på allvar överväga ett paket av åtgärder som tar steg i riktning mot Europas förenta stater. Det är visserligen också efter pakten långt till den sitiationen men det är uppenbart att euroländerna nu tar stora steg i den riktningen. Och det var ju det som Delors såg som ett långsiktigt mål.

Vad som haänder nu inom EU är ett exempel på hur vissa utvecklingsprocesser har sin egen dynamik. Den kol- och stålunion som på 1950-talet skulle skapa fred mellan Tyskland och Frankrike blev sedan ett värn mot kommunismen i östeuropa i det kalla kriget. Därefter har nya målsättningar vuxit fram och med den gemensamma valutan hoppas nog många att vi ska få en skjuts mot ett Europa som i storlek och styrka kan jämföras med USA. En förbundsstat helt enkelt.

Men som det heter i talesättet att den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. Man får inte rusa på för snabbt för då slår verkligheten bakut. I det här fallet i form av mer än 250 miljoner europeer som ska leva med konsekvenserna. Då är det bättre att leva efter devisen att den som tar små steg når ofta långt. Och nu har man den här veckan kommit ytterligare en bit på väg mot denna europeiska förbundsstat.

Det är helt säkert inte det sista steget.

2. Sverige är nog snart med fullt ut i detta arbete.

Alla är överens om att vi inte kan gå med i eurosamarbetet utan en ny folkomröstning. Och för många är det nog så att detta gäller så länge som det är problem med den gemensamma valutan. Men därefter vill säkert både näringslivet och de ledande politiska företrädarna se ett nytt beslut som leder till att också vi slopar vår svenska krona till förmån för euron.

Och med tiden så blir det helt säkert så att vi är med. Men kanske inte efter en folkomröstning om euron. Det kan mycket väl bli så att det nya samarbetet i finanspakten fördjupas på ett sådant sätt att den i parktiken fungerar som en förbundsstat med gemensam inte bara utrikespolitik utan också ett gemensamt finansdepartement och i varje fall delvis gemensamma europaskatter beslutade av europaparlamentet efter förslag från kommissionen. Och då kommer det att vara svårt för ett litet land som Sverige att både vara med och behålla sin egna valuta.

Därför – när frågan om att vara med i det fortsatta arbetet i riktning mot ett gemensamt Europa kommer upp på allvar- kommer frågan i Sverige inte i första hand att vara om vi ska ha euron utan om vi ska ställa oss utanför denna stora och på sikt ekonomiskt starka enhet. Då kommer vi att säga oss att ett så litet och utrikeshandelsberoende land som Sverige kan inte gå sin egen väg. Vi måste också rimligen med våra 9 miljoner invånare ställa in oss i ledet och bli Europas 28 (?) delstat. Och vips så fick vi euron men inte efter en folkomröstning om vi ska ha euron utan efter beslut att gå med i den stora ekonomiska gemenskap som dynamiken inom EU är på väg att skapa.

3. Det kan bli oroligt

Det som kan komma att skapa grus i maskineriet är den ekonomiska politik som framförallt Tyskland driver. Med krav på att länderna i Sydeuropa ska spara sig ur krisen så minskar ekonomin och tillväxten drastiskt i dessa länder. Det kommer inte demokratin att klara. Vi har redan sett hur krisen lett till regeringskriser i flera länder och hur två av länderna får rena tjänstmannaregeringar. Och det är klart att när ungdomsarbetslösheten växer mot 50 procent då blir det social oro. Då öppnar sig systemen ännu en gång på samma sätt som på 1930-talet för nationalister och högerextremister.

Den ekonomiska politik som EU-topparna står för i dag påminner alltför mycket om den klassiska liberala ekonomi som på 1930-talet ledde till sådana underkonsumtionsproblem som öppnade för nationalsocialisterna i Tyskland och odemokratiska rörelser i andra länder i Europa. En ekonomisk kris som löstes först med rustningarna inför andra världskriget och slutgiltigt ledde fram till Marshallhjälpen efter kriget. D v s USA betalade.

Under den perioden lärde vi oss att tillämpa Keynes tankar att staten ska spara i goda tider och släppa till när konjunkturen går ner. Och därför fick vi en historiskt unik utveckling under efterkrigstiden Det som är så tragiskt i dag är ju att länderna i sydeuropa valt att släppa till i goda tider så att det inte längre finns något egentligt utrymme för att stimulera nu när det behövs. Det sätter den gemensamma valutan stopp för.

Många länder löste en del av sina problem på 1930-talet genom att som Sverige ge upp den guldmyntfot som hindrade en faktisk devalvering av valutan. Dagens motsvarighet till guldmyntfoten är för många länder i stället euron. Men den verkar man ju inte beredda att släppa och därför finns det i dag alla anledning att känna oro för den närmaste utvecklingen.

Och detta trots gårdagens beslut i Bryssel.

Ett påveval

Även om det kan upplevas som litet uttjatat så följer här tre avslutande reflexioner kring socialdemokraternas partiledarval

1. Nu väntar en Löfven effekt

Valet av Stefan Löfven har nog alla möjligheter att bli lyckosamt. Det verkar på de kommentarer som gjorts både av andra ledande socialdemokrater som personer utanför partiet som att Löfven har förutsättningar att bli en enande person. Han har kanske inte så väldigt mycket karisma men framstår som en riktig och trygg socialdemokrat. En sådan som vi 40-talister vande oss vid att se på Gunnar Sträng och Tage Erlander. Och han är nog inte heller alltför frasradikal utan ger intryck av att vara vad vi förr i världen betecknade som ”gråsosse”. Med en facklig företrädare som ordförande bör också förutsättningar finnas för en mer pragmatisk närings- och miljöpolitik. Den kommer inte alla partimedlemmar att gilla men som den tredje partiledaren på ett år så måste han  fåå stöd även av de som kan ligga litet till vänster om mitten i partiet.

Det är mycket som talar för att det kan bli vad som kan ses som en ”Löfven-effekt” inför nästa omgång av opinionsundersökningar. Med partiet nere på 23 procent så kan det ju bara gå åt ett håll. Om det kan leda ända till 30 procent återstår att se.

2. Ett påveval

Samtidigt som det kan gå bra med Stefan Löfven som partiordförande så kan valproceduren bara likans vid ett påveval. Men i stället för Vatikanen så höll VU till på Vår gård i Saltsjöbaden och på Sveavägen 68- De ledamöter som uttalat sig om den gångna veckan t ex Veronika Palm, Helene Fritzon och Elvy Söderström betonar hur den nära och intensiva samvaron svetsat samman VU och gjort dem eniga psom aldrig förr. Det finns t o m uttalanden som att den intensiva samvaron efter Håkan Juholts avgång lett till att splittringen i partiet upphört och att det är ett mer enigt parti sedan de ledande företrädarna tvingats att konfronteras med varandra i en vecka utom räckhåll för media, familj och även partimedlemmar.

Det påminner onekligen om ett påveval där kardinalerna sammanträder i ett slutet rum och sänder ut puffar med vit rök när de enats om en ny påve.

Stig Malm var utomordentligt kritisk mot förfaringssättet i sin kommentar i TV på lördagen. Och det är naturligtvis från medlemsdemokratisk synvinkel tveksamt att VU på detta sätt på mindre än en vecka lanserar en ny partiledare som den ändå rätt begränsade kretsen i partistyrelsen beslutar om. Det blir litet som om partiledningen säger till de övriga partimedlemmarna att nu har vi utsett en ordförande år er. Hoppas att ni tycker att det blir bra. Annars får ni om drygt ett år protestera inför nästa partikongress då också VU står under omval.

Det var nog riktigt att göra som man gjorde efter två misslyckade val av partiordförande på kort tid. Men det blir intressant att följa diskussionen inför nästa kongress om hur socialdemokratiska förtroendevalda ska utses på olika nivåer.

3. Partiet som folkrörelse eller valboskap

Det kan inte hjälpas att hela valproceduren och allt omkring i media leder till en fundering om hur långt utvecklingen gått under senare år från den traditionella svenska folkrörelsedemokratin till en slags amerikaniserad marknadspolitik. De amerikanska partierna har traditionellt uppfattats som svaga mellan valen med obetydlig verksamhet. Inför valrörelserna däremot blir aktiviteten större när olika kandidater formulerar vad som skulle kunna betraktas som paket av åsikter och handlingsprogram. Dessa olika program får sedan tävla om väljarnas gunst och den som alternativt lyssnat bäst på opinionerna eller förpackat sina värderingar bäst får väljarnas förtroende att styra till nästa gång. Väljarna/partimedlemmarna kan under tiden följa fotbollsserien eller NHL-ishockeyn.

VU:s roll i partiledarvalet och kommentarerna att det är viktigt att välja en person som kan vinna val pekar på att vi kommit en bra bit på vägen i denna riktning. Och det gäller naturligtvis inte endast socialdemokraterna. Det var – hävdas det – ett viktigt argument för Jonas Sjöstedt också att han var duktig på att vinna val och samla många personröster. Och jag har sett kritik mot socialdemokraterna för att de inte försöker att utnyttja Thomas Bodström mer med argumentet att han fick flest personröster i senaste valet i Stockholm.

Det är inget nytt att folkrörelsedemokratin är på tillbakagång med partier med alltfärre medlemmar. I det moderna samhället finns det så mycket annat som också lockar till fritidsaktiviteter så det vill ju till att det upplevs som viktigt och meningsfullt att ägna kvällar och helger till politiskt arbete på lokal nivå. Men det är nog också så att den allt intensivare mediabevakningen strssar fram ett snabbare tempo i politiken som gör att det inte finns tid att låta partimedlemmarna vara med i beslutsprocessen vare sig det gäller ledarval eller viktiga politiska ställningstaganden. Man blir då hänvisad till en slags rådslags och studiecirkeldemokrati som visserligen gör en del partiaktiva mer allmänbildade men knappast mer inflytelserika.

Här finns nog dagens och morgondagens stora utmaning för de politiska partierna. Men tyvärr kan man kanske fråga sig om Stefan Löfven och hans kollegor i partiledarkretsen kommer att få tid och lugn att fundera på dem i dagens intensiva medievärld.

En intensiv vecka och en stark och en försvagad partiledare inför våren.

Det är en intressant vecka som närmar sig slutet för oss statsvetare. Jag läste för några år sedan en studie där författaren hävdade att det i alla demokratiska församlingar utkristalliseras en mindre grupp som i praktiken har makten. Och på det har veckan givit oss en intressant illustration. När det krisar riktigt ordentligt då får VU ta tag i saken. Och på en vecka har man hittat en ny partiledare.

Jag skrev härom dagen att det kan bli bra när det går fort och partistyrelsen får ta beslutet. Jag pekade då på valet av Ingvar Carlsson efter mordet på Olof Palme. Det kan nog gå bra den här gången också. Och det av flera skäl.

Valet  av Stefan Löfven är intressant på många sätt. Inte bara att det gick fort. Han är den första med arbetarbakgrund efter Per-Albin Hansson (som inte var så mycket arbetare han heller) som väljs att leda Arbetarepartiet socialdemokraterna. Med bred och långvarig erfarenhet av fackligt arbete så finns någonstans i bakgrunden också svetsaren Löfven från Hägglunds i Örnsköldsvik. Valet innebär ett nytt avsteg från Anders Isakssons adelsteori. Löfvens föräldrar satt inte i regeringen. Själv har han gjort sin karriär av egen kraft inom fackföreningsrörelsen. Han betraktas av de som kommenterat valet som eftertänksam och mer av teamspelare än soloartist.

Lägger man ihop allt detta så blir det onekligen intressant att följa utvecklingen. Och det är ingen tvekan om att Löfven har alla förutsättningar att bli lyckosam i uppdraget. Och den viktigaste anledningen till det är nog att han blir jättestark i umgänget med de övriga i partiledning och partistyrelse. På samma sätt som Allan Larsson 1990- blev så stark som finansminister när han efterträtt Kjell-Olof Fäldt blir Löfvens ställning stark eftersom partiet inte kan kosta på sig att byta partiordförande ännu en gång inom rimlig tid. Det kommer säkerrt att finnas de som inte gillar hans syn på energipolitik och europafrågor. Men nu gäller det att sitta still i båten om man inte vill bli alldeles bortgjord.

I morgon får vi svar på hur det går för Göran Hägglund. Ochså han kommer att vara nyligen vald ( d v s omvald) på måndag om inte alla tecken slår fel. Hägglunds situation är emellertid helt annorlunda eftersom han som sittande partiledare utsatts för en allvarlig utmaning. Och med en öppen diskussion och ett val på stämman kommer det att finnas en minoritet som känner sig missnöld med resultatet. Och då finns risken för att han hamnar i samma svåra sits som jag tror att håkan Juholt gjorde. D v s att en betydande del av de tongivande i partiet fortsätter att sätta krokben för sin partiledare.

Så sammanfattar vi veckan har vi fått en ny stark och oprövad partiledare som tillsammans med vänsterpartiets nye ledare framstår som fräscha och spännande och en befintlig som går skadskjuten ur kampen om makten. Vad detta betyder för oppositionen respektive regeringen är naturligtvis svårt att sia om i dag. Men det ökar onekligen lusten att följa fortsättningen.  Det kanske inte har något riktigt samband men det kan ju se ut som en tanke att socialdemokraternas nej till svenskt deltagande i den föreslgna europakten redan i dag innan Lövfen valts av partikongressen verkar vara ändrat till ett ja. Och det trots att miljöpartiets krav på ett explicit undantag från att medverka i valutasamrbetet inte kommer med i avtalet.

Om den svenska inrikespolitiken fokuserats på partiledarval under januari så blir resten av våren desto mer intressant på Europanivå. Som det ser ut i dag så kan det bli socialistseger i det franska presidentvalet i april. Och då får samarbetet mellan Tyskland och Frankrike nya och annoslunda förutsättningar. Frågan är naturligtvis om det blir samma kindpussande med Merkel med en socialistisk finanspolitik i Frankrike.

Och Merkel själv lever farligt inför bundestagsvalet nästa år. Veckans opinionsudersökning i tyska TV visar att CDU fortfarande har trygga 36 %. Socialdemokraterna är på uppgång. De har 30 %. Men allvarligt för Merkel ätt samabetspartiet FPD fortfarande är kvar på 3-procentsnivån samtidigt som de gröna har 16 %. Om det vore val i dag skulle det alltså bli en rödgrön regering med stöd av 46 procent av väljarna och en opposition med 36 procent. FDP skulle hamna under småpartispärren.

Detta skulle innebära att inte ens om Die Linke orealistiskt nog beslöt sig för att samarbeta med kristdemokraterna skulle det räcka för att få majoritet i parlamentet. Och även om 46 procent inte är majoritet skulle en rödgrön regering lugnt kunna regera i visshet om att Die Linke skulle vara i samma läge som våra svenska kommunister var i alla år med socialdemokratisk regering. I praktiken hänvisade till att stödja regeringen eftersom alternativet vore sämre.

Den tyska utvecklingen skulle kunna ligga till grund för några tips till Stefan Löfven. Satsa till en början på att komma upp till 30 procent i opinionen. Det blir inte så lätt sedan väljarna fått en ny inblick i hur det kan vara inom ett stort parti. Men det borde inte vara omöjligt. Och om Miljöpartiet utvecklas som sina gröna tyska partivänner så skulle det kanske kunna leda till en rödgrön regering efter 2014 års val.

Men det förutsätter nog både att Moderaterna regerar sönder sig litet om ekonomin hämtar sig så att Anders Borg blir mindre synlig i offentligheten och att Hägglunds KD grälar sig ur riksdagen. För fortfarande gäller nog tesen att en opposition aldrig vinner val. Det är bara regeringen som förlorar.

Att välja partiordförande ingen tebjudning. Men borde inte heller vara en sjönhetstävling

I morse uttryckte sig Hans Ekström i radion som så att han inte ville att ”startlistan skulle snävas in” genom att ställa kravet att en ny partiledare för socialdemokraterna ska sitta i riksdagen. Det finns enligt Ekström många utanför riksdagen som skulle kunna komma ifråga också.

Hans Ekströms uttalande väcker frågan om vilken slags process som man egentligen vill ha när man väljer en partiordförande. Handlar det om att förtroendevalda, som medlemmarna i demokratisk ordning utsett till ledamöter i VU och partistyrelsen, sätter sig ner och värderar vilken person som bäst svarar mot den kompetens som krävs av en partiledare. Eller rör det sig om en skönhetstävling där den som har förmågan att charma medierna får ett försteg. Om man inte ser processen som en tävling blir det ju orimligt att tala om en startlista.

Traditionellt så brukar man hävda att politik på toppnivå inte är någon tebjudning. Det krävs hårda nypor och elefanthud om man ska slå sig fram till en toppositition och dessutom behålla den. Den som ska utses till partiordförande ska inte bara vara partiets mascot och framgångsrikt sopa mattan med motståndarna i riksdagen. Han eller hon ska också kunna se till att de olika uppfattningar som naturligt finns i ett stort parti inte tillåts att splittra partiet och försämra trovärdigheten. Men han ska också, om inte själv så åtminstone som initiativtagare, känna ansvar för partiets både kortsiktiga och långsiktiga idéutveckling. Slutligen så krävs det för framgång att man har en bra stämning i gänget runt partiledaren. Han måste med andra ord vara en god ledare också för organisationen.

Det är nog inte möjligt att hitta en person som fyller alla dessa krav. Om Tage Erlander gjorde det vet jag inte för då var jag inte med. Olof Palme gjorde det inte. Han var lysande som retoriker och ideolog. Men väldigt jobbig att arbeta med till vardags hävdar många som var med. Ingvar Carlsson är nog den av socialdemokratins ledare som kommer närmast idealbilden. I alla fall för mig som arbetade i hans kansli en period. Bättre chef kan man inte hitta. Och med grundligt socialdemokratiska värderingar och intresserad av framtidsfrågor. Och en bra talare som ingav förtroende också utanför partiet. Och med hårda nypor och utan sentimentalitet när någon av regeringskollegorna inte höll måttet.

Det är intressant i dag att konstatera att den partiledare som bäst svarar mot den komplicerade cv som man kan formulera utsågs av partistyrelsen i all hast efter mordet på Olof Palme. Det handlade då inte vare sig om en öppen tävlan eller om en särskild valberedning. Fort gick det och bra blev det.

En förklaring till detta var naturligtvis att Olof Palme sett till att umge sig med personer som var kompetenta och i flera avseenden likvärdiga med honom själv. Dessutom hade partiet då regeringsansvaret vilket gjorde att utrymmet för ett eventuellt nej från Ingvars sida knappast fanns.

I dag är det annorlunda. Och det har blivit inne inte minst bland media att förorda större  s k öppenhet i valet av partiledare. Miljöpartiet, Centern och vänsterpartiet har haft öppna valkampanjer som litet blekt liknar amerikanska presidentvalskampanjer. Det är naturligtvis alldeles för tidigt att utvärdera hur resultatet blivit. Är Jonas Sjöstedt en bra arbetsledare i det lilla formatet? Hur står sig hans förmåga och intresse för att föra partiets idébas vidare? Är Annie Lööf tuff nog för att hantera kritik av det slag som Göran Hägglund nu är utsatt för när det kommer att visa sig att hon varit osynlig på grund av regeringsarbetet och centern förlorat ytterligare i opinionsundersökningarna.

Frågor av detta slag kan ställas. Och vi får väl så småningom svaren. Det enda vi vet är att de valda personerna är fräscha och pigga i mediarena. Och säkert också bra på att debattera och företräda sina partier. Så blir det med en s k öppen tävling med många på startlinjen för att citera ordföranden i Sörmlands partidistrikt.

Men är det sådana partiledare vi behöver. Räcker det med att vara pigga utåt. Eller måste det inte till andra kvaliteter också, som kanske inte kommer fram annat än för de som samarbetet längre med kandidaterna. I så fall är det kanske inte helt fel, för att för att spetsa till det litet, att medlemmarna får värdera olika kandidaters kvaliteter litet mer i lugn och ro.

Det verkar på mediabevakningen som att partiets VU nu är inställt på att agera snabbt och be partistyrelsen att besluta. Jag tor att det är bra i den situation som nu uppstått. Men jag tycker att det vore idealiskt om man valde en ”äldre statsman” som sedan tar ansvaret för att utforma en öppen men samtidigt seriös process för att låta den ordinarie partikongressen 2013 utse en ny permanent partiordförande. Om partistyrelsen nu väljer en ny ordförande som sedan förutsetts konfirmeras vid partikongressen då har man nog tagit en stor risk för att det inte blir rätt person.

Jämtin, Österberg och Östros – kan det bli den nya s-trojkan?

Under hundpromenaden i morse växte lösningen fram på hur det antagligen blir med partiledarfrågan för socialdemokraterna. Och det kan nog bli riktigt bra även om man inte köper min idé härom dagen att ringa Björn von Sydow.

Jag tror att det brådskar med en lösning. Det pågår för mycket viktigt i samband med eurokris och annat för att socialdemokraterna inte ska företrädas av en perrson med klart och tydligt mandat. Så det talar för att partistyrelsen helst redan på fredag ska peka ut en ställföreträdande partiledare som tjänstgör fram till nästa partikongress. Den som då framstår som närmast självklar är Carin Jämtin. Hon är den enda som kan sägas ha ett mandat från kongressen att axla manteln som partiledare när den valde av någon anledning inte längre kan fullgöra uppdraget. Hon har dessutom hållit en balanserad profil i den senaste tidens turbulens och kan såvitt jag kan bedöma inte klandras för att inte stötta Juholt så länge han var ordförande.

Med Jämtin som ordförande behövs en parlamentarisk ledare som kan ta partiledardebatterna med statsministern. Och i riksdagsgruppen är nog Sven-Erik Österberg den som har mest pondus och kan fungerai den rollen. Om han får sällskap med Östros i de ekonomiska debatterna så har partiet en kompetent trio som helt säkert inte kommer att göra bort sig.

Mot den här lösningen talar att både östros och Österberg svajat i sitt förtroende för partiledaren. Det kan kanske framstå som litet kuppartat om de får ta över stafettpinnen. Och alla partimedlemmar runt om i landet som stöttade Juholt kan ju känna sig lurade. Men det behöver inte vara något avgörande hinder i den situation som nu uppstått där det är akut att utse några som håller i rodret det närmaste året.

Den största svagheten med lösningen är kanske att Carin själv är för ung. hon skulle kunna bli den permanenta partiledaren men får nog svårt att kandidera om man väljer att förändra urvalsprocessen till nästa kongress. Och det blir det nog nödvändigt att göra. Det blir då svårt för en tillförordnad partiledare att både leda jobbet med att utforma en ny och öppen urvalsprocess för partiledarvalet och samtidigt kandidera själv. Mot den bakgrunden vore det naturligtvis bättre med en veteran som har framtiden bakom sig men ändock åtnjuter stor respekt. Synd att Ingvar Carlsson är 77 år. Det vore annars ett bra val. sic!!!

Det är inte säkert att den här trion skulle utveckla och förnya partiets politik så mycket. Det handlar nog mera om att försöka återskapa förtroendet som ett kompetent parti som man skulle kunna se i regeringen. Därför är det viktigt att samtidigt tillsätta en ny slags programkommission. Inte i första hand för att ta fram ett nytt partiprogram utan för att utforma ett konkret politiskt handlingsprogram med skarpa förslag som regeringen inte kan ducka ifrån.

Jag har några konkreta förslag till det också. Men det får komma i morgon.

Med Jämtion som partiledare