Telia, Postnord och PPM – tre allvarliga och onödiga självförvållade problem

17 februari 2017

Sverige byggde under 1900-talet en mycket professionell, effektiv och allmänt uppskattad myndighetsstruktur. Under de senaste 30 åren har tyvärr denna utsatts för en ofta ideologiskt driven klåfingrighet som skap mycket onödiga och för allmänheten onödiga bekymmer. Här kommer tre aktuella exempel.

PPM-systemet

Vi läser nu var dag i tidningen om skandalerna inom PPM-systemet. Fondförvaltare lurar kunder och placerar pengar på sätt som leder till oro för hög risk. Och möjligheterna att genomlysa verksamheten i företag som har sin bas på Malta eller i Luxemburg är obefintlig. Liksom Allras verksamhet i Dubai som nu är på tapeten.

Den reform av pensionssystemet som alla partier stod bakom och som ledde till att en del av pensionspengarna ska placeras av den enskilde individen har av allt att döma lett till att de flesta framtida pensioner blir lägre än vad som vore nödvändigt. Och det beror på att privata fondbolag trots rejäla avgifter redovisar sämre avkastning än den fond som staten ansvarar för och som de vilka avstår från att välja får tillgång till.

Så om detta med sämre avkastning inte vore nog så göder reformen en hel mängd ekonomer som lever på avgifter som tas ut i procent av kapitalet oavsett hur bra eller dålig avkastningen blir. Det stora antalet fonder på det s k fondtorget ser också ut att vara för många för att det ska vara möjligt för Pensionsmyndigheten att hålla ordning och i tid stoppa oseriösa företag.

En slutsats av utvecklingen är att de politiska partier som enade står bakom PPM-systemet borde sätta sig ner och skrota hela modellen. Uppmaningen måste bli att återgå till en samlad professionell förvaltning i stället för dagens för pensionärerna dyrbara lekstuga.

Telia

Nästa exempel på onödig och allvarlig ideologiskt styrd misshushållning med samhällets resurser är privatiseringen av Telia under Björn Rosengrens ledning. Tanken var att skapa en folkaktie av det gamla fina men osexiga Televerk som i samarbete med Eriksson gjort Sverige världsledande på den nya mobiltekniken. Nu skulle företaget ut på marknaden och konkurrera med resten av världen.

Första riktiga misstaget var nog samgåendet med finska Sonera. Det förde med sig i boet diverse skumma företag i f d Sovjet och Turkiet m m. Investeringar som företaget fortfarande ägnar mycken möda att komma ur efter mutanklagelser och andra konstigheter. Det är inge överdrift att hävda att det är ett konstigt sällskap för ett företag som vi många år var stolta över för sin teknologiska kompetens.

Som om inte de kritiserade affärerna utomlands vore nog så är Telia i full färd med att sabotera livet på landet i en tid när alla partier i riksdagen konkurrerar med slagordet att hela landet ska leva. Samtidigt som mobiltelefonerna inte går att använda på många håll i landet som på Ölands ostkust där det bor för få personer för att göra bredbandsinvesteringar företagsekonomiskt lönsamma så klipper Telia koppartrådarna i snabb takt. Senast i östra Småland så är det lantbrukarna i Västervik som drabbas. Men problemen uppstår runt om i landet.

Telias svar på den rimliga kritiken är att koppartråden är så gammal och skruttig att man inte kan garantera funktionaliteten utan stora kostnader. Det är därför i dag nödvändigt att släcka ner och erbjuda mobila lösningar innan bredbandsutbyggnaden kommer ifatt. Om den nu någonsin gör detta trots de politiska ambitionerna.

Fungerande telekommunikationer hör till samhällets infrastruktur på samma sätt som elledningar och vägar. Det är egentligen en väldigt konstig tanke att utbyggnaden av bredbandsnätet ska ligga i händerna på privata företag och enskilda boende på glesbygden med begränsade ekonomiska resurser. Om inte mina grannar i Bredsättra tycker att de har råd att betala 20 000 kr för att kunna fortsätta med den service som de haft hittills med adsl så får inte jag heller tillgång till den teknik som är nödvändig för en småföretagare som vill verka på landsbygden. Eller den pensionär som oroar sig för den dag då hen behöver ett fungerande larm till hemtjänsten.

Detta problem är liksom PPM-systemet helt onödigt. Det naturliga alternativet då Telia privatiserades hade varit att dela på företaget. Kopparnätet hade på samma sätt som man gjorde med Banverket på järnvägssidan kunnat placeras i ett särskilt bolag som sedan fått ansvaret för att dels vårda koppartråden dels i ordnade former bygga upp det bredbandsnät som sedan olika operatörer kunnat utnyttja.

Kanske är det nu för sent att vrida utvecklingen rätt på bredbandssidan. Men någon modell måste konstrueras så att också de som bor i områden där det inte är företagsekonomiskt lönsamt med investeringen. Det handlar helt enkelt om rättvis välfärd och just om att hela landet ska leva.

Postnord

Det tredje exemplet på självförvållade och allvarliga problem är Postnord. Den helt orimliga tanken på att skapa konkurrens när det gäller brevdistributionen fick en första möjlighet redan på 1980-talet då CityMail fick möjlighet att sno den lönsamma företagsposten från den statliga posten. Någon konkurrens om brevutdelningen i Rullbo i Ljusdals kommun uppstod inte. Och ingen annan stans heller. Enda konsekvensen blev nog att lönsamheten i den för samhället nödvändiga postverksamheten blev sämre.

Sedan har vi upplevt hur brevängden minskar i takt med digitaliseringen. Och den svenska posten har varit mycket framgångsrik och professionell när det gäller att effektivisera sin verksamhet. Att det ändock varit svårt ekonomiskt är inte så konstigt så länge ambitionen varit att breven ska komma fram inom 24 timmar. Och det dessutom till de mest avlägsna delar av landet.

Det är en riktig utmaning och det är nog inte så konstigt att det fallerar ibland och att posten får ta emot kritik för sin service i olika fall. Huvudintrycket är emellertid att alla postanställda brevbärare och andra gör ett bra och beundransvärt jobb.

Men på senare år har problemen vuxit för Posten. Och det var som resultat av Maud Olofsson som inte bara ansvarade för den ekonomiska katastrofen i Vattenfall utan också sanktionerade att den framgångsrika svenska posten skulle ta över ansvaret också för danskarnas postservice. Det är så här i efterhand omöjligt att förstå hur man kunde fatta ett så dåligt genomanalyserat beslut mot bakgrund av den allvarliga situationen i Danmark.

Men nu är det som det är. Postdistributionen i Danmark pressar den svenska delen av posten så hårt att vi får en diskussion om det verkligen är nödvändigt med så snabb distribution av brev. Och de underleverantörer som man utnyttjar misstänks använda lastbilsförare utan kollektivavtal. Samtidigt som kritiken växer för paket och andra försändelser som kommer på avvägar. Det är inte utan att man tycker synd om företagsledningen för denna omöjliga företagskonstruktion.

Slutsatsen är uppenbar. Sälj tillbaka den danska posten till danskarna så att vi svenska skattebetalare slipper betala för posten i Köpenhamn.

Anna Kindberg-Batra – en ny Sahlin eller Juholt på den borgerliga sidan?

10 februari 2017

Att Anna Kindberg-Batra inte skulle bli statsminister har stått klart länge. Hon har inte den karisma och den ställning i valmanskåren eller det egna partiet som skulle krävas för att tillsammans med resten av alliansen dels vinna en majoritet i riksdagen och dels göra det som den ledande partiledaren i alliansen.

Men frågan för dagen är om hon kommer att bli en moderat motsvarighet till Mona Sahlin eller Håkan Juholt.
Mona Sahlin fick möjligheten att leda sitt parti i en valrörelse. Håkan Juholt drabbades av mediedrevet och blev bara en kort tid i ledningen.

Jag har hittills trott att jämförelsen med Sahlin var mest realistisk. Men i dag verkar det faktiskt som om vi nu ser en moderat motsvarighet till Juholt.

Anledningen till detta är att nu går drevet. Nu är den intressanta frågan i medierna om hon ska klara sig. Och hur länge det dröjer innan hon får silkessnöret. Sakfrågorna försvinner i diskussionen. T o m det allvarliga självmålet att göra en soloaktivitet med SD är snart glömd. Nu handlar det om överlevnad.

Och i den situationen är det inte många som överlever. Ska vi gissa på försommaren eller augusti?

Är Anna Kindberg-Batra snart rökt?

09 februari 2017

Är Anna Kindberg-Batra snart rökt?

Frågan anmäler sig efter den senaste tidens utspel från moderatledningen. Det går enligt Demoskops februarimätning inget vidare. Och med 18 procent av väljarna som stöd så är det kanske bara en tidsfråga innan Annie Lööf och centern går om moderaterna och tar ledningen bland de traditionella borgerliga partierna.

Och då kan man fråga sig hur det går med alliansen. Och om moderaterna som inte brukar vara sentimentala i frågan om partiledare kommer att ha fortsatt tålamod med Batra.

De flesta analytiker anser nog att det kraftiga opinionsbakslaget hänger samman med utspelet att börja samtala med Sverigedemokraterna. Och visst kan det ligga något i detta. Men man ska inte bortse från att väljartappet pågått en tid. Och att närmandet till SD sannolikt var ett försök att stoppa väljarflykten till SD.
Som det ser ut nu så är moderaternas problem allvarligare på grund av den upplösning av alliansen som skett en längre tid. Det finns tecken på att den traditionella konkurrensen mellan de icke-socialistiska partierna är på väg att återuppstå. Och då kan det bli svårt för moderaterna som högerparti i gruppen. Det kan dessutom visa sig vara ett nytt läge för andra konstellationer just på grund av att SD plockar bort 17 procent av mandaten från möjliga koalitioner.

Och ett närmande mellan liberaler och centerpartister till socialdemokraterna kommer att döma moderaterna till den politiska öknen i ständig opposition. Moderatledningen står därför inför en svår valsituation. Och man kan undra om Anna Kindberg-Batra har tillräcklig karisma eller förmåga i övrigt att klara den uppgiften. Att hon lever farligt som partiledare är i alla fall ingen äventyrlig gissning.

Vinster i välfärden – en ny löntagarfondsfråga. Dags att ta fram långbänken eller….

08 februari 2017

Frågan är om vi håller på att få en ny ”löntagarfondsfråga” i och med Reepalus utredning om vinster i välfärden. Frågan liknar på många sätt den fråga som i nästan 10 års tid blockerade mycket annat i politiken.

Löntagarfonderna pressade den socialdemokratiska partiledningen i nästan 10 år. Under den tiden utvecklades frågan i flera omgångar och det lanserades successivt olika kompromissförslag som alla föll på motståndet från främst näringslivet. Sällan har företagen mobiliserat så som de gjorde med demonstrationer och andra protester. Det slutade till slut med ett ytterligt urvattnat förslag som egentligen bara hade namnet gemensamt med Meidners ursprungliga fonder.

Debatten om vinster i välfärden har många inslag som erinrar om löntagarfonderna. Då var det LO som drev på och pressade regeringen att trots en uppenbar ovilja ändå arbeta med förslaget och formulera kompromisser. I dag är det vänsterpartiet som med en stark position p g a det politiska läget driver frågan om att förbjuda vinster. Och på samma sätt som i löntagarfondsfrågan är det fullt uppror bland företagen och de borgerliga partierna. Det lär aldrig ha kommit in så många spontanremissvar som den här gången.

Eftersom SD enligt uppgift är inne på att stödja de borgerliga i riksdagen så har regeringen ingen möjlighet att driva igenom det förslag till begränsning av vinstmöjligheterna som Reepalu föreslagit. Därför har Stefan Löfven tre alternativ. Han kan försöka att hitta en kompromiss som kan accepteras av både vänstern och alliansen/SD. Eller han kan välja att ta strid i riksdagen och förlora för att sedan driva valrörelse 2018 för att få majoritet för förslaget. Eller – slutligen – kan han försöka skjuta på frågan och hoppas att andra frågor ska ta över i den dagspolitiska debatten och inför valet. Det kan han göra genom att ge Shekarabi uppdraget att hitta kompromissen och kanske tillsätta en ny utredning eller arbetsgrupp med uppdraget att finna en blocköverskridande lösning. Det kommer då att ta tid.

Denna sista modell erinrar om hur löntagarfonderna hanterades i den politiska långbänken.

Några saker ser annorlunda ut i dag jämfört med löntagarfonderna. Det finns en klar opinion bland väljarna till stöd för begränsningar  också på den borgerliga sidan. Det skulle tala för alternativet att välja striden tillsammans med vänsterpartiet. Samtidigt är det inte som med löntagarfonderna att striden gäller något som ännu inte startat. Idag gäller det i stället en bred verksamhet som många företag investerat avsevärt kapital i. Det blir därför mer av en fråga om ”liv eller död” för de som tänkt sig en lönsam verksamhet med liten risk finansierad av offentliga medel. Allt talar därför för att motståndet blir ännu hårdare i dag än för 40 år sedan.

Regeringen och Socialdemokraterna sitter i en riktig rävsax. Och det är svårt att se hur man ska kunna ta sig ur den. Ytterligare en fråga är ju hur koalitionspartnern till slut ser på frågan. Och hur den socialdemokratiska partikongressen väljer att ta ställning senare i vår.

Frågan om vinsterna i välfärden har potential att fälla regeringen. Men också att rädda den efter valet 2018. Men det handlar om att hantera frågan bra och helst bättre än löntagarfonderna som kostade mycket stöd i valen i decennieskiftet mellan 1970- och 1980-talen.

Utomparlamentariska aktioner indikerar allvarliga demokratiska problem

06 februari 2017

Dags för regeringsskifte i Rumänien?

Den frågan kan man ställa sig efter helgens massdemonstrationer i Bukarest. Erfarenheterna från Kiev pekar mot detta. När spontana protester eskalerar tappar makthavarna kontrollen och människorna blir kvar på torget tills regeringen gett upp och avgått. Det otäcka är naturligtvis att detta ofta sker först efter blodiga sammandrabbningar mellan demonstranter och polis eller militär. Om det blir så också i Rumänien eller om maktskiftet där blir mer civiliserat än i Kiev är för tidigt att bedöma.

Demonstrationerna i Bukarest väcker en del frågor av mer allmän giltighet. Är det vi nu ser inte bara tidigare i Ukraina och Egypten utan också i länder som är medlemmar i EU ett tecken på den indirekta och parlamentariska demokratins kris. I den klassiska parlamentariska debatten pågår det en kamp mellan regeringen och oppositionen. Vem som vinner avgör väljarna på valdagen genom sitt röstande. Denna princip förutsätts kunna kombineras med enstaka folkomröstningar i vissa frågor.

Men vad vi nu upplever t ex i Bukarest men också i Polen tidigare i vinter är att kampen inte längre står mellan regering och opposition i parlamentet. Striden står i stället mellan den folkvalda regeringen och folket på torget. De utomparlamentariska aktiviteterna har tagit över oppositionen från de folkvalda som representerar minoriteten i parlamentet.

En sådan utveckling skulle kunna betraktas som naturlig i en situation som den i Syrien innan inbördeskriget då folket protesterade mot en diktator. Men när protesterna som i Bukarest riktar sig mot en regering som tidigare fått folkets förtroende i ett val så är situationen allvarlig för demokratin. Och de som regerar måste rimligen ställa sig frågan hur det kan komma sig att deras verksamhet väcker en sådan folklig vrede. Ett underkännande av format naturligtvis.

Gatudemonstrationerna i Rumänien sker samtidigt som de skaror växer som protesterar mot Trump i USA. Och samtidigt som populister som Marine Le Pen noterar höga opinionssiffror för ett program som i grunden är systemkritiskt. Hon vill skippa euron och är inte främmande för att lämna EU. Liksom från Orban i Ungern och regeringen i Polen växer stödet för en allvarlig systemkris i olika hörn av Europa.

En vital demokrati förutsätter politisk strid. Men det är viktigt att vårda denna så att medborgarna accepterar reglerna och känner tillit och förtroende för aktörerna. De måste känna att det betyder något att gå och rösta. Och att de som får förtroendet lever upp inte bara till sina vallöften utan också respekterar spelreglerna och accepterar konsekvenserna av väljarnas dom efter mandatperioden.

När det blir allt vanligare att politiken genererar sådana missnöjesyttringar som dagens gatudemonstrationer i Rumänien så befinner sig det demokratiska systemet i allvarlig kris. Och ansvaret för detta ligger inte hos de vanliga människorna på torget utan hos de folkvalda som genom sin politik förverkat det förtroende som de fått i valet.

Det kanske inte blir så farligt. Den amerikanska konstitutionen kanske fungerar

03 februari 2017

Det kanske inte blir så farligt. Den amerikanska konstitutionen kanske kommer att fungera.

Det är litet tidigt att dra mer permanenta slutsatser om betydelsen av Trumps presidentskap. Den amerikanska konstitutionen bygger ju på principen om checks and balances vilket bakbinder presidenterna i många frågor. Och med hänsyn till Trumps bakgrund och sättet på vilket han vann valet utan stöd av republikanerna i kongressen kan vi kanske se fram emot ett mer normalt USA än det som framstår i Trumps Twitterflöde.

Ytterligare en anledning att vara avvaktande är kanske också det stigberoende som dagens statsvetare ofta hänvisar till. Det innebär att dagens beslut normalt sett bygger på gårdagens. Förändringar i politiken blir därför kortsiktigt begränsade och förändringarna framträder successivt. Motsatsen – paradigmskiften – är däremot mycket ovanliga och bygger på särskilda förutsättningar.

I nattens nyheter har vi kunnat se USA:s nya FN-ambassadör uttala stark kritik mot det Ryssland som Trump framstått som positiv till. Det kan inte bli tal om att ta bort sanktioner p g a den aktuella utvecklingen i Ukraina. Och dessutom har Vita huset uttalat att man inte bör gå vidare med bosättningarna på de ockuperade områdena i Israel. Också detta en kovändning i förhållande till vad som Trump antytt skulle ske när han väl tillträtt.

Och mer kanske kommer att följa. T ex NATO-frågan väntar vi på mer ställningstaganden om.

Det är möjligt att vi kommer att få se en fortsatt och i allt väsentligt kontinuerlig utrikespolitik från USA:s sida. Dominerad av proffsen i Utrikesdepartementet och de republikanska kongressledamöter som är angelägna att bli omvalda om två år. Samtidigt som Donald J Trump får fäkta fritt i luften med presidentdirektiv och Twitter-meddelanden i allsköns ärenden.

Men, som sagt, det är kanske för tidigt att bedöma hur effektivt det amerikanska balanssystemet kommer att fungera. Om det finns en spärr mot galenskaper. Blir intressant och litet spännande att följa. Men kanske inte så oroande som det hittills framstått?

I dåligt sällskap – viktigt att agera

02 februari 2017

Man måste fråga sig om vi hamnat i dåligt sällskap. Och om det går att göra något åt det.

När Angela Merkel besökte Stockholm så var det som ett led i hennes arbete med att skapa en rimlig utveckling av EU efter Brexit. Att den uppgiften blivit svårare efter Trumps valseger i USA är uppenbart. Och det är rimligt att Sverige ställer upp bland de som stöttar Tysklands strävan att rädda Europaprojektet.

Men det kan ju inte ske till vilket pris som helst. Och man kan undra om det verkligen är möjligt att få EU på rätt köl igen. För det är mycket som gått snett.

Det fanns ursprungligen viktiga värden för de länder som ville vara med i först EG och sedan EU. Det handlade bl a om demokrati och frihet från korruption.

Men den här veckan protesterar massorna i Bukarest mot regeringens beslut att minska straffen för korruption. Inte minst de sittande ministrarna ska komma undan straff genom de förändringar som folket demonstrerar mot. Och detta i ett land som redan tidigare betraktats som det mest korrupta i unionen. Dessutom det land dit svenska politiker vill sända pengar till stöd åt de romer som mitt i vintern tillbringar sin tid utanför ICA och konsum i Sverige.

I flera veckor hade begreppet ”polsk riksdag” fått förnyad aktualitet då oppositionen i Polen ockuperade sitt riksdagshus som protest mot de förändringar i lagstiftningen som inskränker demokrati och yttrandefrihet. Den krisen är löst nu men landet får fortsatt kritik av EU för bristande demokrati utan att EU kan vidta andra åtgärder än fördömanden.

I dagarna ska dessutom Ungern ta emot Putin på statsbesök samtidigt som EU har allvarliga sanktioner mot Ryssland efter Krim. Och Ungern vill som bekant att EU ska avstå från sanktionerna när det blir dags att ta ställning nästa gång. Både Putin och Trump har en kompis i Orban.

Slutligen så har Merkel och Löfven också Frankrike, Nederländerna och Italien att oroas för. Inte minst skandalen kring Fillon är oroande.  De kan ju i värsta fall  bana väg för Le Pen om han blir så impopulär att han inte går vidare till den andra valomgången samtidigt som de franska väljarna är så trötta på Hollande att de inte vill stödja en socialist i den andra omgången. Och med Marine Le Pen som president i Frankrike ringer larmklockorna verkligen i kanslersbyggnaden i Berlin.

Det kommer att krävas en beredskap att ompröva mycket inom unionen om, det ska bli en bra fortsättning. Men det finns goda möjligheter om man bara vågar ta de tuffa besluten. Det kräver bl a en rejäl bantning av verksamheten i Bryssel. Och – i varje fall om Frankrike trasslar – en omprövning av det meningslösa pendlandet till Strassburg. Och dessutom förändringar i fördraget så att den s k subsidiaritetsprincipen tas på allvar. Mer av tullunion och mindre av överstatlighet måste bli färdriktningen.

Tyvärr kan det i stället bli en reaktion från de riktiga federalisterna som vill fördjupa samarbetet ytterligare. Men då är det viktigt att Sverige sätter klackarna i backen. Vi vill helt enkelt inte hamna i säng ännu mer med Ungerns Putinkramare, Rumäniens korrupta makthavare eller Polens omogna demokrater.

Gärna mer handel och den gemensamma marknaden. Men svensk ambitionsnivå när det gäller arbetsmarknad, social trygghet och viktiga miljöfrågor.

En genomgång av situationen i dag i EU ger oss en bild av att vi hamnat i dåligt sällskap. Det är viktigt att påverka sällskapet i rätt riktning. Annars kanske vi får se en svensk brexitdebatt. Och det tjänar inte vare sig EU eller Sverige på.

Hög tid att göra tyska språket obligatoriskt i gymnasiet

01 februari 2017

Angela Merkels besök i går påminner oss att det är hög tid nu efter Brexit att orientera om oss från Storbritannien och USA till den europeiska kontnent som vi historiskt och kulturellt är en del av.

Det handlar då framför allt om att återinföra tyska språket som obligatoriskt i gymnasiet. Egentligen borde det vara det första främmande språket men det är orealistiskt i en värld där alla länder försöker att lära sina barn att tala engelska. Annars är det ju så att engelska lär sig barnen ändå med sina dataspel och all dålig amerikansk TV som sprids av våra olika TV-operatörer.

Det tyska språket är viktigt för näringslivet. Alla vet att det går bättre att förhandla med tyska företag om man inte behöver falla tillbaka på dålig engelska. Och Tyskland är och kommer att förbli vår viktigaste handelspartner.

Det är också litet så att man skäms när man tittar på skidskyttet i TV och hör hur de tyska damerna intervjuas på engelska när de sopat mattan med övriga deltagare.

Vår dåliga tyska leder också till att vi missar mycket av den intressanta politiska debatten i Tyskland och dess närmaste grannar. Tyskland är ett stort land och ett besök i vilken bokhandel som helst i Kiel, Hamburg eller Berlin visar på ett enormt utbud av intressanta debattböcker i aktuella frågor. Och även om inte allt är värt att ta på allvar så är det mycket som vi inte borde ignorera om vi ska förstå vart vår gamla kontinent är på väg i dessa turbulenta tider.

Nu är tyska känt för att vara svårt att lära sig. Och vi som gick i skolan på 1950-talet minns hur vi tragglade med den tyska grammatiken. Men den tiden är förbi. Dagens moderna tyska är lätt att lära sig utan att vi tänker på alla grammatiska finesser. Och för den som vill lära sig själv så finns en uppsjö av bra läroböcker för tyska som främmande språk.

Martin Schultz som kanslerskandidat – smart val av SPD?

27 januari 2017

Det kostar på att regera. Särskilt i koalition och dessutom i stor koalition. Det indikerar de aktuella opinionsundersökningarna i Tyskland.

Om det vore val till förbundsdagen på söndag skulle CDU/CSU ha förlorat drygt fem procent i jämförelse med 2013 års resultat. Regeringskollegan SPD hade förlorat ungefär hälften så mycket. CDU/CSU landar på 36 procent och SPD på 23 procent.

Bättre har det gått för småpartierna utanför den stora koalitionen. FPD som slogs ut för fem år sedan ser ut att göra come back med 7 procent och både Die Linke och de gröna har mindre vinster. Störst ökning får dock AfD som för fem år sedan kom strax under femprocentspärren men nu ligger på mellan 11 och 14 procent i de olika institutens mätningar.

Egentligen är det intressant att det inte gått sämre för de två stora partierna. Koalitionen mellan det konservativa mittenpartiet CDU och socialdemokraterna borde ha lett till svåra slitningar med hänsyn till de olika ideologiska hemvister som partierna har. Och det hade inte varit överraskande om missnöjda SPD-väljare funnit en ny hemvist hos Die Linke eller de gröna. Men tappet för främst CDU verkar ha gått till populisterna i AfD. Och det blir intressant att följa utvecklingen under våren och sommaren för att se om vi får samma utveckling av populister i Tyskland som i Nederländerna, Frankrike och Italien. För att inte tala om Österrike som nästan valde en sådan till president.

Om det nu gått överraskande bra med regerandet under mandatperioden hittills så väntar nu en knepig  period när de två koalitionspartnerna ska konkurrera om väljarna i nästa val till hösten. Det blir ju då frågan om att mejsla ut var sitt valprogram samtidigt som de gemensamt har ansvar för den förda politiken.

Man brukar hävda i den demokratiska och parlamentariska debatten att väljarna har att ta ställning till två frågor vid valtillfället. Den första frågan gäller betygsättningen av den förda regeringspolitiken. Och den andra frågan gäller bedömningen av partiernas löften för framtiden. Men efter fem år i koalition saknas i huvudsak möjligheten att särskilja SPD från CDU i betygsättningen historiskt. Kvar står då möjligheten att värdera deras program och vallöften. Dessa blir på det sättet ännu viktigare än normalt. Och det blir en balansgång fram till valet att både opponera mot varandra och samtidigt sköta regerandet.

Mot denna bakgrund var det antagligen klokt av SPD som junioren i koalitionen att välja Martin Schultz till kanslerskandidat. Gabriel som varit vicekansler skulle knappast kunna agera kraftfullt i debatter med Merkel. Med Schultz öppnar sig på ett helt annat sätt möjligheten att skapa en viss distans mellan partiet och regeringen som rimligen underlättar ett kraftfullt agerande också i motsatsställning till partiets regeringsmedlemmar.

Den knepiga frågan är varför CDU öppnade möjligheten för dessa förändringar hos SPD genom att acceptera att Frank-Walter Steinmeier valts till president vilket gav Gabriel möjligheten att bli ny utrikesminister. Utan möjligheten att flytta från näringsdepartementet till utrikesdepartementet hade det varit svårare för Gabriel att träda tillbaka utan prestigeförlust.

Om nu Schultz kommer att visa sig vara ett lyckokast är nog en öppen fråga. Han har främst gjort karriär inom EU-parlamentet och det påminner nog litet  av skyddad verkstad jämfört med förbundsdagen. Och dessutom blir han en måltavla för de som är skeptiska till EU. Mot detta talar samtidigt att han blir en frisk fläkt och kan upplevas som en tydlig förnyelse efter åren med vardagsarbetet i koalitionen.

Alliansen en parentes i svensk parlamentarism?

26 januari 2017

Kommer alliansen att visa sig vara en parentes i svensk parlamentarisk historia?

Den frågan anmäler sig naturligt mot bakgrund av den aktuella situationen. Att Socialdemokraterna kunde regera i 44 år utan egen majoritet i riksdagen underlättades av att oppositionen dels kom både från vänster och höger. Och att högeroppositionen bestod av ”de splittrade skarorna” för att citera Socialdemokraternas legendariska partisekreterare Sten Andersson. Deb interna konkurrensen om de borgerliga väljarna underlättade för Socialdemokraterna att lugnt  regera vidare.

Därför var det ett genidrag av Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt att skapa ett gemensamt alternativ till denna borgerliga splittring. Att det gick berodde nog i stor utsträckning på att man var i opposition och hade det gemensamma målet att komma till Rosenbad. Och en viss otålighet för att det aldrig lyckades så länge man gick fram var för sig.

Nu visade det sig att det gick bra att samarbeta i regeringsställning. Alla fick ut något av de nödvändiga kompromisserna. Och om inte SD dykt upp på arenan så hade alliansen antagligen fortsatt att framstå som ett realistiskt alternativ. Även om entusiasmen verkade falna under den andra mandatperioden så är det möjligt att samarbetet skulle ha kommit att fördjupas ytterligare och Socialdemokraterna fått stora problem att komma tillbaka.

Men nu är situationen en annan. Det framstår i dag som om alliansen missat en möjlighet att utvecklas till ett svenskt CDU. D v s ett stort höger-mittenparti som rymmer både konservativa och mer liberala falanger. Och som genom sin styrka och positionering är närmast garanterad regeringsmedverkan i koalition med vänster eller höger allteftersom de politiska vindarna blåser.

Men den möjligheten ser nu ut att försvinna i fjärran. Den inre konkurrensen är snabbt på väg tillbaka. Den omfattar centerpartiet kontra moderaterna. Och den gäller i högsta grad frågan om vem som ska leda de borgerliga skarorna inför valet 2018. Det mesta talar för att alliansen kommer att bestå. Men med stora inre splittringar och utspel av det slag som vi sett i dagarna så försvagas trovärdigheten. Det kommer att framstå som osäkert hur handlingskraftig en alliansregering blir med så många olika uppfattningar i centrala frågor.

Och två av aktörerna löper risk för att få en besvärlig svekdebatt. Batra får svårt att förklara hur hon ser på SD samtidigt som Annie Lööf riskerar att hamna i en Fälldins situation när en alliansregering med nödvändighet blir beroende av åtminstone ett passivt stöd av SD.

Man ska inte dra förhastade slutsatser av dagspolitiska skärmytslingar . Men det ser onekligen ut som om vi är på väg tillbaka till den traditionella situationen när det skapas möjligheter för blocköverskridande regeringsalternativ. Och det kan vi kanske tacka Jimmy Åkesson för. Det är ju SD som tvingar fram nya lösningar när inget av de två blocken är så starka att de vinner en majoritet när SD drar bort nästan 20 procent av mandaten.