Det går inget vidare för Miljöpartiet

18 januari 2017

Det är nästan så att man tycker synd om Miljöpartiet.

I dag publicerades uppgifter om 2016 års medlemsras. Och med 3000 färre medlemmar än 2015 och dramatiskt färre än 2014 så måste krisen anses vara total. Inte minst mot bakgrund av att också väljarna i opinionsundersökningarna sviktar. Kanske är det så att det är Miljöpartiets reträtt från riksdagen som vi nu upplever.

Att det skulle gå illa för Miljöpartiet i koalitionsregering med Socialdemokraterna kunde förutses. Dels går det alltid illa för små, nischade partier som samverkar med ett betydligt större parti. Det finns det många exempel på internationellt. Dels är de ideologier som dominerar Miljöpartiet respektive Socialdemokraterna som eld och vatten. Det säger sig själv att brunkolen och migrationspolitiken är rena dödsstöten för det lilla gröna partiet med sin höga svansföring i miljöfrågorna.

Nu är man tillplattade. Och kan se hur Centerpartiet är på väg att arbeta sig fram till sin tidigare dominans som landets miljöparti. Och i takt med vikande opinionssiffror växer den inre kritiken. Inget kan vara allvarligare i en situation när medlemmarna lämnar och opinionssiffrorna går i botten än inre revolt i riksdagsgruppen. Nu ska visserligen de fyra som fronderat vara med igen. Men skadan är skedd. Och nästan allt intresse kring Miljöpartiet handlar nu om hur de ska kunna samla sig och kravla över småpartispärren om ett och ett halvt år.

Det finns en betydande risk för att språkrörens förtjusning i regeringstaburetterna kommer att kosta partiet och dess medlemmar positionen som riksdagsparti. Och det vore onekligen litet synd. Det borde finnas plats för ett mer traditionellt grönt parti ungefär som i Tyskland också i vårt land.

Men just nu med dagens två språkrör ser det inte ljust ut.

Ur led är tiden

16 januari 2017

Ur led är tiden. Den här andra veckan 2017 ser det ut som om hela havet stormar. Och i centrum sitter en otrolig pajas som ska bli president i USA. Tanken svindlar och om det inte vore så allvarligt skulle vi kanske se fram mot en underhållande såpa.

Men allvaret finns ju där. Under den korta tiden från valet och till tillträdet på fredag har Trump vänt på snart sagt allt som världen vant sig vid.

Han har utmanat Kina genom att umgås med Taiwan. Han har upprepat att NATO är obsolet och att Europa måste betala mer. Han har ställt i utsikt att släppa på sanktionerna mot Ryssland om bara landet gör ”bra saker”.

Och nu senast så har han i vad som nästan kan ses som en krigsförklaring mot EU sagt att Brexit är bra. Och att han tror att flera medlemmar kommer att lämna EU. Och det samtidigt som han lägger sig i Tysklands flyktingpolitik på ett sätt som direkt riktar sig mot Angela Merkel och stödjer AfD.

Det har ju ifrågasatts om Ryssland hjälpte honom att vinna valet. Och när man ser hur han agerar så är det svårt att undvika misstanken att det finns en dold agenda av något slag. Men samtidigt är det så osannolikt att någon med  minsta kunskap om dagens internationella förhållanden medvetet skulle trampa på alla ömma tår nästan samtidigt. Bara tanken på att flytta USA:s ambassad till Jerusalem svindlar. Han är nog bara korkad.

Det blir både spännande och oroande att följa utvecklingen i USA från nästa vecka. Rimligen måste kongressen och de professionella tjänstemännen kring regeringen ta makten och förpassa Trump till någon form av maskot. Det finns ju utrymme för att ta striden med honom. Det var trots allt bara 25 procent av befolkningen som röstade på honom. Och med den uppenbara inkompetens som han visat så måste några ta ansvaret för både demokratin i USA och världsfreden.

Som läget är nu så måste man vara utomordentligt nöjda i Kreml. Dels ifrågasätts det militära skyddet av Baltikum, dels uppmanas de krafter som är kritiska mot EU att bryta sig loss. Inte minst det sista är ju en direkt uppföljning av det kalla krig som upphörde med murens fall. Men nu med smartare diplomatiska vapen. Och kanske i armkrok med USA:s president.

Det kan bli svårt att sova på natten.

Ett ”Kvartalsförsvar”

09 januari 2017

Försvarspolitiken börjar alltmer påminna om den kvartalskapitalism som alla är så kritiska mot. Det är snabba ryck och tvära kast.

Den här veckan har alla försvarspolitiker och vapenproducenter tillsammans med fredsrörelsen sin årliga högtid på högfjällshotellet i Sälen. En helt säkert trivsam social happening där man kan träffas en stund varje vinter efter jul och nyårshelgerna med familjerna. Påminner litet om Almedalen i miniatyr och med smalare fokus.

I år är det så särskilt intressant att statsministern deltar. Det händer inte varje år. Regeringen brukar vara representerad av försvarsministern. Men i år har försvarsfrågorna av naturliga skäl  hamnat högre upp på den politiska agendan. Utvecklingen i Ryssland och den nye presidenten i USA påverkar debatten och föranleder utspel av olika slag från olika partier.

Om detta kan man få några funderingar.

Den första gäller att historien går igen. Efter det första världskriget skulle det bli fred på jorden. 1925 avrustade därför Sverige kraftigt. Och stod rätt nakna när det drygt tio år senare visade sig att det inte blev fred på jorden. En kraftfull upprustning startades som var rimligt färdig 1945 när kriget var över. Sedan hade vi Europas starkaste flygvapen i många år.

Men sedan skulle det liksom 1925 bli fred på jorden. Muren föll och Sovjetunionen föll sönder. Ett försvagat Ryssland tvingades acceptera att de baltiska provinserna bröt sig loss och förklarade sig självständiga. De östeuropeiska randstater som låg som en buffert mellan Sovjet och Västeuropa gick med inte bara i EU utan också i Nato. Att det skulle bli oroligt i Östersjöregionen framstod som helt osannolikt.

Det öppnade möjligheter. Vi kunde dra ner kraftigt på ett försvar som inte längre behövdes för att försvara vårt territorium. Nu skulle vi i stället hjälpa Nato och USA i de olika fredsbevarande missioner runt om i världen som befanns nödvändiga. Men till det behövdes inga stridsvagnar på Gotland. Och inte så många Jas Gripen heller. Och alla killar och tjejer som ville göra lumpen kunde vi avstå ifrån eftersom det i stället krävdes proffs som skulle skickas ut i världen. Alltså avvecklade vi den allmänna värnplikten.

Sedan kvicknade Ryssland till. Och började göra sig gällande igen på den internationella marknaden. Med annekteringen av Krim och deltagande informellt i inbördeskriget i Ukraina började Ryssland igen upplevas som ett hot. Det verkade på samma sätt som i slutet av 1930-talet som om det inte skulle bli fred på jorden. Och om Ryssland kunde annektera Krim så kanske det kunde göra anspråk också på de Baltiska staterna som också tillhört Sovjet och med stora grupper ryska medborgare.

Nato reagerar och i dagarna skeppas stridsvagnar och 4000 soldater till Bremerhaven för fortsatt färd till Polen. Och nya stora övningar ska det bli under 2017. Som svar på ökad militär närvaro i västra Ryssland och i Kaliningrad.

Så nu har vi helt plötsligt en ny situation. Efter nedrustningen 1925 tog det femton år innan vi var helt överens politiskt om behovet att kraftig öka försvarsutgifterna. Den här gången har det gått 25 år sedan muren föll och förhoppningarna om fred i Sveriges närområde föranledde både nedskärningar och omstrukturering av försvaret.

Det är inget att säga om dagens litet nymornade intresse för det militära försvaret. Det behövs antagligen mer resurser när vi nu är tillbaka i en situation där det återigen är frågan om den traditionella uppgiften för försvaret att värna om landets territorium. Och om inte allting slår fel så kommer vi den här veckan i Sälen och en tid därefter att få en diskussion där alla är överens om att det krävs mer pengar till både materiel och personal. En gissning är att värnplikten kommer tillbaka i någon form utan alltför stark politisk debatt.

Och det blir en traditionell politisk försvarsdebatt där man visserligen är överens om grunderna men kommer att profilera sig i olika delar. Allt för att visa att man är med ombord nu när skutan ska vändas 180 grader igen.

Det känns bra och tryggt att den politiska debatten nu kommit igång. Men det är samtidigt litet oroande att den långsiktiga politiken inom försvarsområdet är så vacklande. Som försvarsministern framhöll i går så går det inte att köpa en massa kanoner så länge man inte har personal som är utbildade att sköta dem. Och nya materielsystem tar det lång tid att utveckla. Efter 1925 års försvarsbeslut tog det med den tidens enklare utrustning 20 år innan vi hade hunnit ifatt. Och inte mycket talar för att det går fortare i dag.

Det militära försvaret är rimligen dåligt ägnat för dessa snabba omprövningar. Det vore antagligen en god sak om dagens debatt ville leda till en nygammal slutsats att försvaret bör hållas över de dagspolitiska övningarna och i bred enighet få föras med långsiktiga mål i sikte. För vi har väl lärt oss nu att det inte blir någon fred på jorden den här gången heller.

En andra slutsats som vi kan dra av dagens situation är att nästa krig om det kommer inte kommer att utvecklas som vi varit vana vid att föreställa oss. Jag hade redan för 20 år sedan förmånen att i studiesyfte ägna en stund av dagen på kommandobryggan på en av våra korvetter. Den var utrustad med allehanda elektroniska  hjälpmedel. Och kunde antagligen i stort sett köra själv utan hjälp från bryggan. Men befälhavaren körde manuellt och med fantastisk säkerhet snabbt och säkert bland de grynnor utanför Utö som jag som seglare aldrig vågade ge mig ut.

Jag kör alltid manuellt, förklarade befälhavaren För jag räknar med att när det blir ett skarpt läge är all godis vi har tillgång till utslaget. Och då gäller det att veta hur man gör för att hitta rätt.

Det var 20 år sedan ombord på ett militärt fartyg. Sedan dess har vårt samhälle totalt förändrats med internet, smarta telefoner, bredband och komplicerade IT-system som styr det mesta som vi håller på med. Och ett nytt krig har brutit ut mellan de som ansvarar för att viktiga samhällsfunktioner tryggas och de som har till uppgift att gå till attack och skapa det kaos som gör landet försvarslöst.

Det sägs att militärer alltid planerar för det senaste kriget. Det är antagligen inte sant i dag. Men det väcker ändå funderingar om vi i den fortsatta reformeringen av vårt försvar kommer att klara av en realistisk avvägning mellan gammalt och nytt. Debatten i dag efter Donald Trump och de studier och rapporter som vi fått i Sverige från FRA och andra pekar på att vi är väl medvetna om behovet att vinna inte bara på det militära slagfältet utan också i cyberrymden.

Det ska bli intressant att följa hur de nya värnpliktiga kommer att utbildas. Kommer en del av dem att sitta i en bunker och träna programmering eller blir det som tidigare ”ålning medels hasning” på kaserngården som gäller? Blir intressant att se hur länge och hur intensivt den debatt som nu förs i Sälen kommer att stå i centrum på den politiska agendan inför nästa års val.

EU – en missad möjlighet, eller…………

04 januari 2017

Så här på nyåret 2017 är det många som frågar sig vart vi är på väg. Det gäller inrikespolitiskt och Europa. Samt naturligtvis också Trump och förhållandet mellan USA, Nato och Ryssland.

Inrikespolitiskt talar allt nu för att Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer att möta väljarna 2018 i regeringsställning. Under 2017 kommer det inte att uppstå någon enad opposition utan Alliansen kommer att kämpa på med det knepiga jobbet att både positionera de olika partierna och samtidigt framstå som ett realistiskt regeringsalternativ.

Det är i dag litet svårt att se var detta ska landa. Frågorna där det spretar blir alltfler. Ett aktuellt exempel är försvarspolitiken där två av partierna nu efter KD:s debattartikel i DN tar avstånd från den gällande uppgörelsen. Och i migrationspolitiken är det på väg att spricka upp mellan Moderaterna och Centern. Intressantast är nog frågan om Annie Lööf kommer att passera Batra som den ledande alliansförespråkaren och statsministerkandidaten redan under 2017. Eller om det dröjer till närmare valet. Och hur det kommer att påverka alliansen och Moderaterna. De senare riskerar nu att reduceras till det traditionella högerparti som Reinfeldt omvandlade till ett europatypiskt mittenparti närmast av CDU-stuk.

Jag tror att dagens moderatledning är på väg att definitivt missa möjligheten att mer permanent etablera sig som ett statsbärande parti i mitten som alla framtida ministerbildare skulle tvingas att ha med i regeringen. Kommer kanske att visa sig vara ett historiskt misstag. Och samtidigt döden för alliansen om den traditionella inbördes kampen mellan övriga borgerliga partier återkommer när hålet efter moderaterna ska täppas till.

Utrikespolitiskt är det svårt att rangordna alla osäkerheter. För svensk del är nog ändock den amerikanska politiken gentemot Ryssland den mest intressanta. En första test kommer redan i januari/februari då kongressen ska godkänna Trumps förslag till utrikesminister. Det ser onekligen ut som en ordentlig nyorientering om USA väljer en kompis till Putin till utrikesminister.

Nu ska man kanske inte överdriva kopplingen mellan Rex Tillerson och Ryssland men med Trumps olika uttalanden om Nato och Europas ansvar för sina egna försvarskostnader kan det inte hjälpas att frågan anmäler sig hur utvecklingen kommer att bli för Nato. Och därmed också för våra grannländer på andra sidan Östersjön. Kanske kommer det att visa sig att drömmen om ett svenskt Nato-medlemskap hos vissa blir alltmer irrelevant i ett Europa som får klara sig själv i skuggan av en transatlantisk relation mellan Storbritannien och USA.

Mycket talar för att debatten om ett gemensamt EU-försvar kommer att bli intensivare. Och skapa problem för den traditionella svenska neutralitetspolitiken. Det kan ju paradoxalt nog komma att visa sig att det gick att luta sig mot USA under det kalla kriget men att det nu blir omöjligt att undvika en ny och rimligen mycket svagare militärallians i EU-regi.

Det leder fram till den allvarliga krisen i Europa. Den har sina rötter i det olycksaliga beslutet att etablera en gemensam valuta inom ett område där de ekonomiska realiteterna talar för olika slags ekonomisk och finansiell politik i olika länder. I kombination med den bland ekonomer och borgerliga politiker på konservativa och liberala kanter har Euron drivit fram en ekonomisk politik som visserligen är bra för Tyskland men samtidigt en katastrof för i stort sett resten av EU. Resultatet ser vi i en hel ungdomsgeneration utanför arbetsmarknaden. Fattiga människor från det forna östblocket som konkurrerar med orimligt låga löner på transportmarknaden. Och tvingas att tigga utanför affärer i länder med bättre ekonomier.

Den metod som dominerar åtgärderna för att ändra på detta är att generellt öka förutsättningar för investeringar och konsumtion genom sänkta skatter och räntor m m. Tanken är att om hushållen får mer resurser så kommer de att konsumera och investera mer. Men vad man bortser från är att ökat konsumtionsutrymme kommer att utnyttjas av hushåll som har det svårt att få ekonomin att gå ihop. Övriga hushåll sparar i stället och konkurrerar på den finansiella marknaden. Köper aktier, obligationer och fastigheter. Och det ger inga nya jobb. Det ökar i stället klyftorna.

Och ökar man klyftorna år för år så brister med tiden solidariteten i samhället. Då skapas utrymme för de partier som hävdar att vi ska värna våra egna medborgare genom att utestänga andra. Och frihandel har vi inte råd med om jobben ska vara kvar hos oss. Nationella fronten i Frankrike, Sverigedemokraterna, AfD i Tyskland och motsvarande partier i Nederländerna och Italien får sin näring av den ekonomiska politik som bedrivits inom EU och Europeiska centralbanken i Frankfurt.

Det är inte så lätt att se hur detta skulle kunna ändras utan att man avskaffar den gemensamma valutan. Och det kommer ju inte att ske. I varje fall inte under 2017. Den centrala frågan är därför hur det kommer att gå i valen i Frankrike, Nederländerna och Tyskland. Och i Italien om det nu blir det nyval som många väntar på. Skulle det inträffa så får de tre största ekonomierna i EU nya förutsättningar under året. Och det blir spännande att följa den utvecklingen.

För EU:s del talar en del för att flyktinguppgörelsen med Turkiet kommer att utsättas för påfrestningar. Inte minst på grund av den oroande utvecklingen i Turkiet som kan bli nästa land i mellanöstern som spricker upp. I följderna av Irak, Syrien och Libyen och det IS-kalifat som vuxit fram i spillrorna av de auktoritära länder i regionen som med USA:s och en del europeiska länders hjälp hamnat i inbördeskrig och allmänt sönderfall.

Turkiet är också intressant som medlemsland inom Nato och samtidigt inriktat på ett närmare samarbete med Ryssland i Syrienkriget. Även om dagens vapenvila inte blir stabilare än de tidigare så är det onekligen intressant att den förhandlats fram av Ryssland och Turkiet utan medverkan av ett USA som väntar på att Trump ska ta över i vita huset.

Det finns mycket att fundera över kring ett årsskifte som detta. Men allvarligast känns nog frågan om inte våra EU-politiker är på väg att missa en historisk möjlighet att rusta Europa ekonomiskt, demokratiskt och kulturellt för den tävlan som är på väg att uppstå i dagens globaliserade värld. Mer om detta en annan gång.

 

 

Befria Telia från kopparnätet – och rädda internet i glesbygden

02 januari 2017

Stoppa Telia. Under 2017 planerar Telia att lägga ner alltmer av det gamla kopparnätet. Och ersätta den internetmöjlighet som ADSL innebär med mobilt bredband. Det hotar att leda till stora svårigheter för de företag och de lantbrukare som försöker att klara sig på landsbygden.

Det mobila nätverket är inte stabilt. Den jordbrukare som styr mjölkningen via internet tar stora risker om hen ska vara beroende av det mobila bredbandet. Och för alla lanthandlare och andra som är beroende av fungerande betalsystem gäller också att det måste fungera.

Nu är det ju så att det finns en bra lösning på alla dessa problem. Och det är fibernätet. När detta är utbyggt då kan Telia stänga ner det gamla nätet utan att vi kommer att sakna det. Därför borde Telia tvingas att behålla kopparnätet tills det finns ett fungerande fibernät. Dagens Telia är egentligen en olycklig skvader. Resterna av det gamla televerket ska fungera som ett bolag på marknaden med andra kompetenta och välkapitaliserade konkurrenter. Och då är det inte rimligt att behålla verksamheter som inte är lönsamma. Lösningen blir att avveckla den infrastruktur som en gång i tiden byggdes upp i statlig regi men som inte har framtiden för sig tekniskt sett.

Om Telias agerande är egentligen inte mycket att säga. De har ju ägarnas uppdrag att tjäna pengar. Samhällsansvaret är historia och då är det lönsamt att hålla så dålig standard på kundutbudet att vi på östra sidan av Öland inte har en fungerande mobiltelefon. Vi bävar för den dag då kopparnätet behöver repareras och Telia förklarar att vi nu får nöja oss med det mobila bredband som inte fungerar i varje fall i Bredsättra.

Vi har här ytterligare ett exempel på hur komplicerat det är att kombinera samhällsansvaret med marknadens lönsamhetskrav. Men det är ju inte omöjligt. Vad som krävs är en uppdelning av Telia där staten övertar det gamla kopparnätet och uppdrar åt Telia eller någon annan efter upphandling att sköta detta fram till den dag då det inom respektive lokala område finns ett fibernät.

För Telias del vore det rimligen vara bra att slippa denna rest av det gamla affärsverket. Och nätet kan rimligen inte ha ett särskilt stort värde eftersom Telia i dag inte anser att det är affärsmässigt motiverat att hålla liv i det.

Det sägs ju i dag från alla hålla att hela Sverige ska leva. Och menar man allvar med detta så krävs det fungerande IT-uppkoppling över allt. Och det borde vara en prioriterad uppgift för staten att se till att den nödvändiga moderniseringen kommer till stånd så snart som möjligt. Men att det fungerar också under mellantiden.

PPM – en dyrbar sysselsättningsterapi

29 december 2016

Soffliggarfonden har återigen gått bäst inom pensionssystemet. Avkastningen under 2016 har varit 19 %. Vilket kan jämföras med den genomsnittliga avkastningen i övriga fonder som stannat på 12 %.

Av detta kan man dra några slutsatser.

Den första är att det är tur att det bara är 2,5 % av pensionspengarna som är utsatta för skojeriet på fondtorget med 800 fonder att välja på. Kompetensen hos de s k rådgivare eller säljare som är aktiva på denna marknad verkar inte vara överväldigande. Och dessutom i vissa fall inte helt att lita på. Enligt uppgifter i dagens SvD har det försvunnit 1.2 Mdr av pensionssparares pengar bara i Falconhärvan. Och dessutom förs det bland experterna också en diskussion om en del av de aktivt förvaltade fonderna med rejäla avgifter i praktiken fungerar som indexfonder.

Alldeles oavsett hur det förhåller sig med detta måste vän av ordning fråga sig om det är rimligt att vi har en stor mängd personer som förvaltar pensionspengar med sämre resultat än den offentligt förvaltade fonden. Om man tar hänsyn till de avbränningar som provisioner och avgifter leder till för de pensionssparare som vill aktivt förvalta sina pensionspengar så är det svårt att se hela PPM-systemet som annat än en gigantisk sysselsättningsterapi för ekonomiskt utbildade personer som borde kunna hålla på med något nyttigare.

Det råder en bred enighet mellan partierna att slå vakt om den uppgörelse som grundade dagens system. Och det berodde rimligen på att man för att uppnå denna enighet tvingades att acceptera denna olycksaliga marknad som dessutom öppnar för diverse missbruk med fondförvaltare baserade på Malta. När vi nu ser att det gått ytterligare ett år då denna fondcirkus återigen kostat pensionsspararna mer än det givit i avkastning om de valt den offentliga fonden  ligger det nära till hands att föreslå att man i samma breda enighet återgår till ett modifierat ATP-system som tar hänsyn till dagens ekonomiska miljö.

Spela på börsen kan överlåtas till alla de individer som göder spelbranschen på internet och i spelbutikerna vid livsmedelsbutikerna.

Fibernäten – viktigt att göra rätt från början. Undvik nya lokala monopol!

28 december 2016

 

 

Det är viktigt att göra rätt från början. Därför hög tid att tänka efter när det gäller fiberutbyggnaden.

Jag har i dag tecknat avtal om bredband till fastigheten på Ölands östkust. Det kostar 20 000 och är inte säkert att det blir av. Tillräckligt många av mina grannar måste vara med för att IP- Only ska bedöma det som lönsamt att gräva ner kabeln. Och med tanke på att vi inte är så många i Bredsättra så är det väl osäkert hur det blir.

Detta föranleder en del funderingar. Regeringen höjde i veckan ambitionen att i stort sett alla ska ha tillgång till snabbt bredband inom inte alltför lång tid. Och det är ett mycket bra besked. Om hela Sverige ska leva och det ska vara möjligt att arbeta också på mindre orter så krävs det en fungerande infrastruktur inom flera områden.

Det går inte att leva utan ström. Elnätet är helt avgörande för livskvaliteten på landsbygden. Det har vi känt till i många år. Och lokalt så krävs det att vattenledningarna fungerar och att avloppet är OK. Ingen ifrågasätter detta. Och vägnätet är betydelsefullt liksom en väl fungerande järnväg. Nu tillkommer ytterligare en infrastruktur som bara kan skapas genom lokala monopol. På Öland bygger Telia nät i vissa områden och IP-Only i andra. Det är OK och bra men väcker två tankar.

Den första är att vi nu håller på att bygga nya monopol. Det är inte rimligt att tänka sig fler än ett företag på varje liten ort på Öland. När fibern väl ligger där så kan vi välja mellan olika operatörer för Internet, TV och allt vad det blir möjligt att göra. Men på samma sätt som på elmarknaden så kommer det att ligga ett monopol i botten. Och inget kommer att förhindra kabelägaren att höja priset om vinsten inte i framtiden blir tillräcklig. Och ju mer etablerat det blir med uppkopplade köksmaskiner, klimatanläggningar m m desto sårbarare blir vi för prishöjningar på bredbandet.

Den andra tanken är att det finns ett gap mellan regeringens ambition att alla ska få tillgång till bredbandet och verkligheten på landsbygden. 2o ooo är ingen liten summa för pensionärer i mindre orter på landet. Det finns naturligtvis en stor risk för att vi som vill ha tillgång till bredband inte får det därför att kostnaden är för hög för människor som inte tycker att de kortsiktigt behöver något bättre än ADSL. Och som kanske blir grymt besvikna när Telia inom inte alltför lång tid skrotar kopparnätet.

Man måste ställa sig frågan varför inte staten eller regionerna ges ägandet av fibernäten mellan olika stadsnät och på landsbygden. Med en särskild statlig bredbandsmyndighet/företag skulle vi känna oss trygga att utbyggnaden verkligen blir av och rationellt genomförd. Kostnaden skulle kunna fördelas solidariskt genom en avgift av liknande slag som radio/TV-licensen. Och själva grävandet skulle som nu kunna skötas av dagens entreprenörer på uppdraga av kabelmyndigheten.

Erfarenheten från elmarknaden visar hur illa det går när kommuner och stat säljer bort de nät utan vilka elförsörjningen inte fungerar. Det känns onödigt att vi ska göra om samma misstag med fibernäten. När vi nu har möjligheten att göra rätt från början.

Kritiken växer mot OPS-upphandlingen av nya Karolinska

22 december 2016

Nu har både Moderaterna och Centern tagit avstånd från beslutet att genomföra det nya Karolinska sjukhuset som ett OPS-projekt. Och det verkar som om det allvarligaste enligt kritikerna är att det bara fanns ett anbud att välja på.

Och det är naturligtvis litet uppseendeväckande att landstinget valde att genomföra affären när det inte fanns någon mer än Skanska som var intresserade. Hela idén med OPS är ju att det ska vara konkurrens om uppdraget och att det ska krävas hårt arbete och en effektiv organisation för att att vinna jobbet. De som ivrar för OPS tror i allmänhet att man ska åstadkomma kostnadsbesparingar genom konkurrensen som är så stora att de väger upp den ökade finansieringskostnaden när privata entreprenörer ska klara finansieringen i stället för staten eller kommunen.

Mot denna bakgrund är det konstigt att man inte 2010 när det var aktuellt valde att ändra förutsättningarna så att man fick till stånd konkurrensen. Eller att man valde en traditionell uppläggning där landstinget köpte upp byggentreprenaden och därefter fastighetsdriften samt betalade med pengar som man lånat upp i eget namn. Jag undrar om man kan finna någon motsvarighet på annat håll och det är underligt att kritiken inte är allvarligare.

Nu får inte kritiken mot Stockholms läns landstings upphandlingsfilosofi skymma den viktigare frågan om man över huvud taget ska engagera sig i OPS-projekt. När jag för snart 15  år sedan fick regeringens uppdrag att hitta en finansiering av Botniabanan var OPS  på modet bland våra stora byggföretag. Och inte minst Storbritannien framstod som ett modelland där man inte bara finansierat tunneln under Engelska kanalen utan allt möjlig annan offentlig infrastruktur och serviceproduktion i privat regi. Särskilt fascinerande upplevs det vara att också fängelserna kunde drivas i privat regi.

Jag ägnade då tid åt att sätta mig in i för- och nackdelar med OPS-lösningar. Men kunde inte se att det fanns indikationer på att privata storföretag med sin byråkrati skulle vara effektivare än en professionell offentlig organisation. Däremot är det otvetydigt att låntagare med beskattningsrätt lånar billigare än det mest framgångsrika och välkonsoliderade entreprenadföretag.

Lösningen för Botniabanan blev en särskild organisation  – Botniabanan AB – ägd av staten och kommunerna gemensamt med uppdraget att helt fokusera på att bygga banan så kostnadseffektivt som möjligt men finansierad med statens kreditvärdighet i ryggen.

Det fungerade alldeles utmärkt och själva bygget blev t o m litet billigare i fast penningvärde än den ursprungliga kalkylen. Och det är svårt att se att det förhållandet att ägarna kom från den offentliga sektorn skulle ha lett till högre kostnader. Den kritik som sedermera riktats mot Botniabaneprojektet gäller i stället det förhållandet att Banverket inte såg till att de bansträckningar som kopplas ihop med Botniabanan har tillräcklig kvalitet. Men det är en helt annan historia.

Sammanfattningsvis kan man vara förundrad över att Sveriges största landsting upphandlar som det gör också när det gäller förbrukningsvaror. Och det framstår som om man inte har tillräcklig kompetens på den viktiga upphandlingsfunktionen. Jag var under en mandatperiod ordförande för en organisation – Landstingsservice – med uppgiften att bl a handla upp förbrukningsmateriel och transporter för landstingets räkning. Och jag har från den tiden den största respekt för hur svårt det viktiga upphandlingsarbetet är i en så stor och komplicerad verksamhet som landstinget. Det finns all anledning att ha en kompetens av allra bästa klass för uppgifter med så stor betydelse för ekonomin.

Men allra mest intressant är naturligtvis OPS-upphandlingen av sjukhuset. Det blir intressant att följa och utvärdera de långsiktiga erfarenheterna av nya NKS innan andra regioner eller kommuner kastar sig ut i det okända och drabbas av problem som de inte haft kompetens att förutse.

Rikspolischefen mot en landshövdingepost eller……………..

21 december 2016

Frågan för dagen är hur länge rikspolischefen har kvar innan det blir landshövdingejobb.

Rimligen är Eliasson inte ansvarig för situationen inom polisen. De allvarliga problem som visar sig i dag har naturligtvis många andra bottnar. Lång historia och samtidigt nya utmaningar i ett samhälle som präglas av ökad segregation och mer komplicerad kriminalitet. Samt rimligen också brist på resurser  i en organisation som ska ge service och trygghet till människor både i storstäder nära kontinenten som Malmö och glesbygdssamhällen i Norrbotten.

Rent sakligt sätt så är det knappast relevant att ge dagens polischef ansvaret för att den nya organisationen inte framstår som effektiv och uppskattad av de anställda. Samtidigt som han naturligtvis har uppdraget att få det att fungera så är det nödvändigt att vara realistisk och ställa rimliga krav också på den polisledning som nu ska omsätta de idéer i praktiken som den nya organisationen bygger på.

Men samtidigt är det smart av oppositionen att kräva hans avgång. Det försätter regeringen i en svår situation.

Antingen förklarar man att man har förtroende för sin myndighetschef vilket är den normala reaktionen på sådana avgångskrav. Myndighetscheferna måste kunna känna en viss trygghet i att deras uppdragsgivare – regeringen – backar upp dem och ger dem realistiska arbetsförutsättningar.

Det innebär samtidigt att oppositionen kan förflytta fokus i sin kritik mot i det här fallet inrikesministern som inte ingriper när situationen är så allvarlig. Ansvaret för poliskrisen flyttas därmed från rikspolischefen till ministern som får svårt att värja sig.

Det blir intressant att följa den här frågan. Det kan ju visa sig att avgångskravet bara blir en symbolhandling som t o m säkrar Eliassons position. Men det kan ju också landa i en ny landshövdingeutnämning om också Ygeman delar kritiken. En del kommentarer från inrikesministern kan peka i den riktningen.

Övriga myndighetschefer följer säkert frågan med intresse.

Ledarskifte i alliansen på gång

19 december 2016

Det ser ut som om det är ledarskifte på gång inom alliansen. Annie Lööf rycker fram och Kinberg-Batra tappar tempo. Frågan är hur långt det går i toppenkonkurrensen inför valet 2018. Och om alliansen pallar för ett ledarskifte.

De opinionssiffror som redovisades under helgen både i SvD och DN ger ett tydligt budskap. Centern gåt framåt och Moderaterna tappar. Resten av partierna följer i huvudsak oförändrade. Det innebär att krisen förlängs inom Mp och SD ser ut att stanna på en nivå som gör dem till tredje största parti knappt mindre än Moderaterna.

Det mest intressanta är Moderaternas situation. Långsiktigt har ca 10 procent varit en normal nivå för högerpartiet i Sverige. Reinfeldtsperioden framstår i ett historiskt perspektiv som ett undantag. Kampanjen för att lansera sig som ”det nya arbetarpartiet” var en unik sväng mot mitten och därför sannolikt så framgångsrik. Sedan drabbades Moderaterna av vad som inte är ovanligt efter ett längre regeringsinnehav att man blir ansvarig för mycket av det som väljarna är kritiska till. Man regerar sönder sig helt enkelt och det blir dags för regeringsskifte.

Dagens situation försätter Moderaterna i ett knepigt läge. De mer klassiska moderaterna på högerkanten som hatar socialdemokrater mer än något annat har svårt att se att man inte kan närma sig försiktigt Jimmy Åkesson. Och SD har tagit väljare från M så det borde sakpolitiskt inte så svårt. Men än så länge omöjligt p g a SD:s historiska rötter.

Samtidigt leder den högersväng som vi nu ser inom migrationspolitiken och på några andra områden till att de ”nya” moderater som lockades till partiet som ville vara Sveriges motsvarighet till det tyska CDU inte längre känner sig hemma. Inte minst migrationspolitiken framstår som mjukare och inte så tuff hos Centerpartiet. Därför blir det som opinionssiffrorna visar ett flöde både till SD och till Centern och det är svårt att se hur Moderaterna ska kunna ta sig ur denna kniptång. Grundtipset är att vi nu ser en normalisering av Moderaternas ställning i Svensk politik där de med tiden lever vidare på tioprocentsnivån i skuggan av Centerpartiet.

En intressant fråga är hur långt Centerns positiva utveckling kommer att räcka. Det är svårt att se att Centern gjort några spektakulära utspel som likt kärnkraften 1976 kan förklara dagens positiva utveckling. Det ligger därför nära till hands att ge Annie Lööf kredit för de stigande siffrorna. Konkurrensen är ju inte så stor i dagens partiledarskara så det är lätt att tänka sig att Annie är den mest karismatiska av dem.

Nu skulle det inte vara så konstigt om det nu är Centerns tid i solen som vi väntar på. Historiskt så har de tre traditionella borgerliga partierna haft var sin period som störst. Under 1950- och 60-talen var det Folkpartiet under Bertil Ohlin som ledde oppositionen. Sedan tog Torbjörn Fälldin över. Och efter en något mer turbulent tid med bl a moderat statsminister så blev det Reinfeldts tur.

Kanske är det dags nu för Centern. Liberalerna som skulle kunna vara alternativet framstår kanske som alltför trött och otydligt med en partiledare som fladdrar litet mellan skolfrågor och försvar.

Det är spännande i dag att fundera över den fortsatta utvecklingen. Men allra viktigast är naturligtvis frågan om alliansbygget pallar för den maktförskjutning som vi nu ser från Moderaterna till Centern och Liberalerna. Gösta Bohman trivdes inte så bra i de centerledda regeringar där han fick vara med som en slags biträdande finansminister. Kommer dagens moderater att acceptera att Annie Lööf tar över som alliansens gemensamma företrädare och statsministerkandidat. Eller kommer ett inre tryck trots allt att knuffa Kinberg-Batra så nära Jimmy Åkesson att Centern och Liberalerna av omtanke om sina mittenväljare drar öronen åt sig.

Kanske öppnar sig här till slut den blocköverskridande politik som Löfven länge verkat för.