Så här på nyåret 2017 är det många som frågar sig vart vi är på väg. Det gäller inrikespolitiskt och Europa. Samt naturligtvis också Trump och förhållandet mellan USA, Nato och Ryssland.

Inrikespolitiskt talar allt nu för att Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer att möta väljarna 2018 i regeringsställning. Under 2017 kommer det inte att uppstå någon enad opposition utan Alliansen kommer att kämpa på med det knepiga jobbet att både positionera de olika partierna och samtidigt framstå som ett realistiskt regeringsalternativ.

Det är i dag litet svårt att se var detta ska landa. Frågorna där det spretar blir alltfler. Ett aktuellt exempel är försvarspolitiken där två av partierna nu efter KD:s debattartikel i DN tar avstånd från den gällande uppgörelsen. Och i migrationspolitiken är det på väg att spricka upp mellan Moderaterna och Centern. Intressantast är nog frågan om Annie Lööf kommer att passera Batra som den ledande alliansförespråkaren och statsministerkandidaten redan under 2017. Eller om det dröjer till närmare valet. Och hur det kommer att påverka alliansen och Moderaterna. De senare riskerar nu att reduceras till det traditionella högerparti som Reinfeldt omvandlade till ett europatypiskt mittenparti närmast av CDU-stuk.

Jag tror att dagens moderatledning är på väg att definitivt missa möjligheten att mer permanent etablera sig som ett statsbärande parti i mitten som alla framtida ministerbildare skulle tvingas att ha med i regeringen. Kommer kanske att visa sig vara ett historiskt misstag. Och samtidigt döden för alliansen om den traditionella inbördes kampen mellan övriga borgerliga partier återkommer när hålet efter moderaterna ska täppas till.

Utrikespolitiskt är det svårt att rangordna alla osäkerheter. För svensk del är nog ändock den amerikanska politiken gentemot Ryssland den mest intressanta. En första test kommer redan i januari/februari då kongressen ska godkänna Trumps förslag till utrikesminister. Det ser onekligen ut som en ordentlig nyorientering om USA väljer en kompis till Putin till utrikesminister.

Nu ska man kanske inte överdriva kopplingen mellan Rex Tillerson och Ryssland men med Trumps olika uttalanden om Nato och Europas ansvar för sina egna försvarskostnader kan det inte hjälpas att frågan anmäler sig hur utvecklingen kommer att bli för Nato. Och därmed också för våra grannländer på andra sidan Östersjön. Kanske kommer det att visa sig att drömmen om ett svenskt Nato-medlemskap hos vissa blir alltmer irrelevant i ett Europa som får klara sig själv i skuggan av en transatlantisk relation mellan Storbritannien och USA.

Mycket talar för att debatten om ett gemensamt EU-försvar kommer att bli intensivare. Och skapa problem för den traditionella svenska neutralitetspolitiken. Det kan ju paradoxalt nog komma att visa sig att det gick att luta sig mot USA under det kalla kriget men att det nu blir omöjligt att undvika en ny och rimligen mycket svagare militärallians i EU-regi.

Det leder fram till den allvarliga krisen i Europa. Den har sina rötter i det olycksaliga beslutet att etablera en gemensam valuta inom ett område där de ekonomiska realiteterna talar för olika slags ekonomisk och finansiell politik i olika länder. I kombination med den bland ekonomer och borgerliga politiker på konservativa och liberala kanter har Euron drivit fram en ekonomisk politik som visserligen är bra för Tyskland men samtidigt en katastrof för i stort sett resten av EU. Resultatet ser vi i en hel ungdomsgeneration utanför arbetsmarknaden. Fattiga människor från det forna östblocket som konkurrerar med orimligt låga löner på transportmarknaden. Och tvingas att tigga utanför affärer i länder med bättre ekonomier.

Den metod som dominerar åtgärderna för att ändra på detta är att generellt öka förutsättningar för investeringar och konsumtion genom sänkta skatter och räntor m m. Tanken är att om hushållen får mer resurser så kommer de att konsumera och investera mer. Men vad man bortser från är att ökat konsumtionsutrymme kommer att utnyttjas av hushåll som har det svårt att få ekonomin att gå ihop. Övriga hushåll sparar i stället och konkurrerar på den finansiella marknaden. Köper aktier, obligationer och fastigheter. Och det ger inga nya jobb. Det ökar i stället klyftorna.

Och ökar man klyftorna år för år så brister med tiden solidariteten i samhället. Då skapas utrymme för de partier som hävdar att vi ska värna våra egna medborgare genom att utestänga andra. Och frihandel har vi inte råd med om jobben ska vara kvar hos oss. Nationella fronten i Frankrike, Sverigedemokraterna, AfD i Tyskland och motsvarande partier i Nederländerna och Italien får sin näring av den ekonomiska politik som bedrivits inom EU och Europeiska centralbanken i Frankfurt.

Det är inte så lätt att se hur detta skulle kunna ändras utan att man avskaffar den gemensamma valutan. Och det kommer ju inte att ske. I varje fall inte under 2017. Den centrala frågan är därför hur det kommer att gå i valen i Frankrike, Nederländerna och Tyskland. Och i Italien om det nu blir det nyval som många väntar på. Skulle det inträffa så får de tre största ekonomierna i EU nya förutsättningar under året. Och det blir spännande att följa den utvecklingen.

För EU:s del talar en del för att flyktinguppgörelsen med Turkiet kommer att utsättas för påfrestningar. Inte minst på grund av den oroande utvecklingen i Turkiet som kan bli nästa land i mellanöstern som spricker upp. I följderna av Irak, Syrien och Libyen och det IS-kalifat som vuxit fram i spillrorna av de auktoritära länder i regionen som med USA:s och en del europeiska länders hjälp hamnat i inbördeskrig och allmänt sönderfall.

Turkiet är också intressant som medlemsland inom Nato och samtidigt inriktat på ett närmare samarbete med Ryssland i Syrienkriget. Även om dagens vapenvila inte blir stabilare än de tidigare så är det onekligen intressant att den förhandlats fram av Ryssland och Turkiet utan medverkan av ett USA som väntar på att Trump ska ta över i vita huset.

Det finns mycket att fundera över kring ett årsskifte som detta. Men allvarligast känns nog frågan om inte våra EU-politiker är på väg att missa en historisk möjlighet att rusta Europa ekonomiskt, demokratiskt och kulturellt för den tävlan som är på väg att uppstå i dagens globaliserade värld. Mer om detta en annan gång.

 

 

Advertisements