Minnet är kort. Det visar inte minst dagens mediedebatt om Moderaternas och Centerns opinionssiffror.

Egentligen är det inte så konstigt att moderaterna tappar i opinionsundersökningarna. Högerpartiet och sedermera moderata samlingspartiet har historiskt sett legat på drygt 10 procent i opinionen. Litet högre vissa perioder men inte permanent på några 20 procent.

I stället är det centerpartiet och folkpartiet som legat i mitten och något till vänster i det borgerliga blocket som haft högre siffror. Under en period när Bertil Ohlin var partiledare var det folkpartiet som framstod som det största alternativet till den socialdemokratiska regeringen. Sedan under 1970-talet så flyttade centern fram sina positioner under tiden med Fälldin som partiledare.

Sett i ett historiskt perspektiv så har moderaterna fortfarande bra opinionssiffror. Det finns säkert ytterligare fallhöjd under tiden fram till valet. Och det handlar sannolikt inte enbart eller i första hand på partiledarens bristande karisma. Det handlar om den återgång till mer traditionell högerpolitik som nu sker efter valförlusten för två år sedan.

Sett så här i efterhand så är det uppenbart att Moderaterna missade en historisk möjlighet när man efter valet 2014 valde att svänga högerut i ett antal frågor på ett sätt som centern och liberalerna inte kunde acceptera. I stället för att fortsätta att bygga på imagen som det ”nya arbetarepartiet” i mitten har man nu alltmer kommit att likna de ”gamla moderaterna”. Och deras naturliga andel av rösterna i valen ligger nog någonstans mellan 10 och 15 procent.

För alliansens framtid är det nog därför avgörande att Annie Lööfs medvind inte mojnar. Ett stärkt centerparti kan givetvis kompensera för moderaternas förluster och skapa en situation som erinrar om den på 1970-talet då centern hade statsministerposten och folkpartiet finansministerposten. Samtidigt som Gösta Bohman fick acceptera en relativt maktlös post som ekonomiminister utan budgetansvar.

Den fråga som anmäler sig när man följer utvecklingen av opinionssiffrorna är egentligen varför det bara är centern och inte även liberalerna som lyfter. Att liberalerna inte hämtar sig i dagens situation borde vara ett varningstecken för partiet. Det kan naturligtvis hänga samman med svårigheterna att visa en sammanhållen liberal agenda. Nu är det mest försvar och skola. De viktiga sociala frågorna som Birgitta Olsson brinner för verkar inte vara centrala i Björklunds framträdanden. Och det är möjligt att de som är mer socialliberalt inriktade inte känner sig så hemma i dagens parti.

Att moderaterna antagligen kommer att fortsätta att tappa i opinionen är nog säkert. Därför är det bra mycket intressantare att nu följa liberalernas och centerns fortsatta siffror. Och vi får kanske anledning att längre fram fundera över om positionsförskjutningarna mellan de borgerliga partierna kommer att stärka eller försvaga alliansen.

Det är ju inte helt omöjligt att en allians med Centern i ledningen kommer att uppfattas som mer intressant än den forna med moderatledning nu när moderaterna visat förståelse för ett behov av  att bryta SD:s isolering i riksdagen.

Annonser