Kommer bostadsrätten som vi känner den i Sverige att överleva. Eller håller marknadskrafter och lycksökare att begrava  en juvel i den svenska bostadspolitiken?

Frågorna känns aktuella i dag mot bakgrund av hur den bostadsform utvecklas som Jan Wallander och HSB tog initiativ till på 1920-talet. Då som en reaktion på den tidens bostadsbrist och svårigheter för vanliga medborgare att lösa sin bostadsfråga.

Tanken var från början att de boende skulle bilda en förening som ägde huset de byggde. Och medlemmarna i föreningen fick en rätt att bo i en av lägenheterna mot att de bidrog till finansieringen. Och för att kunna göra detta behövde de spara till insatsen. Som det utvecklade sig så kunde HSB organisera sparandet och de medlemmar som ännu inte fått en lägenhet bidrog därmed till möjligheterna att bygga för de som stod före i kön. I gengäld fick de i sin tur hjälp av nästa generation av sparare.

Det hela förutsatte att HSB inte bara byggde husen utan också tog ett ansvar för den framtida förvaltningen. Därigenom skapades incitament för att bygga med hög kvalitet och de boende som inte var kunniga i fastighetsförvaltning fick professionell hjälp med både praktiska åtgärder och ekonomiska frågor.

Modellen skiljer sig från den alternativa modell som är vanlig i andra länder där de boende äger sina lägenheter och samtidigt är medlemmar i en slags samfällighet. I bostadsrätten är det i stället föreningen som är central. De boende får därmed ett gemensamt och solidariskt ansvar för att sköta fastigheten. Därigenom ökar tryggheten för den enskilda bostadsrättshavaren. Risken för stora räntehöjningar eller brustna avloppsrör delas av alla boende.

Det var hyresgäströrelsen som ursprungligen bildade HSB. Och hela modellen bär folkrörelsekaraktären. Det kan sägas att under många år framstod därför bostadskooperationen som en del av arbetarrörelsen. Kritik kom också från de borgerliga och så småningom bildades en konkurrerande bostadsrättsrörelse som intensivt bevakade att inte de s k folkrörelsekooperativa föreningarna i HSB och Riksbyggen fick några särskilda fördelar.

Eftersom hela idén byggde på att det var de boende i huset som gemensamt skulle samarbeta och besluta om regler och villkor i vardagslivet så var det naturligt att det var styrelsen som fick besluta om någon ville överlåta sin bostadsrätt till någon annan. Och att den som lämnade föreningen fick tillbaka sin insats genom att överlåta bostadsrätten till föreningen. Denna kunde sedan överlåta den till någon av de bosparare som stod på tur.

Denna på solidaritet och grannsamverkan byggda modell fick ett första grundskott någon gång på 1970-talet då kravet på att lämna tillbaka bostadsrätten till föreningen och därmed prisgarantin togs bort. Det hade visat sig allt svårare att undvika svarthandel med bostäderna och till slut så upphävdes återköpskravet. En marknadshandel med bostadsrätter kunde då ta sin början.

Och det blev också allt otydligare att man in inte köpte och sålde lägenheter. Att det var en andel i föreningen kopplad till en rätt att bo som mäklarna tillhandahöll är köparna nästan inte medvetna om. Och kravet på godkännande av nya boende ser ut att ha blivit en formalitet. Diskrimineringsregler gör det nog i många fall omöjligt för en styrelse att nobba personer som inte har allvarliga anmärkningar på sig.

Nästa skott i vattenlinjen kom när missnöjda föreningar fick en rätt att bryta sig loss från HSB. Det bedömdes av statsmakterna att det borde vara konkurrens om de viktiga uppgifterna att ge service till de enskilda bostadsrättsföreningarna. Därigenom bröts sambandet mellan byggandet och förvaltandet.

Detta skedde för rätt många år sedan och ledde till en början inte till några större problem. De bostadsrätter som skapades av de folkrörelsekooperativa organisationerna byggdes fortfarande med omtanke om de boende och de nya bostadsrätterna framstod fortfarande som kvalitetsalternativet på marknaden.

Men nu har det dykt upp nya aktörer som enligt forskarna på KTH har ett mer kortsiktigt intresse av att tjäna pengar på att bygga halvskapligt, sälja med förtjänst och slippa problem efter garantiperioden. Nu gäller det inte längre att agera som privata seriösa och allmännyttiga fastighetsägare alltid gjort och bygga med kvalitet för att undvika framtida kostnader i förvaltning och underhåll. Nu räcker det med att kåken klarar 10 år så får de boende därefter ta smällen och höja sina årsavgifter.

Dessa – årsavgifterna – kan de ju också behöva höja när det i framtiden visar sig att kalkylerna inte byggt på realistiska räntenivåer. Eller att avskrivningarna och avsättningarna för underhåll varit för låga i nybyggda föreningar som inte kräver så mycket underhåll de första åren.

Det här är bara några exempel på ”biverkningar” som dyker upp när en genuin på solidaritet och samverkan byggd folkrörelsemodell hamnar i händerna på okunniga och ibland  ideologiskt drivna förändrare. Av den fina folkrörelsedrivna bostadsrätten har i dag utvecklats en marknadsplats där inte minst unga barnfamiljer tar stora lån som i en framtid riskerar att stjälpa ekonomin och låsa in dem i en lånefälla som blir svår att ta sig ur.

Det är inte omöjligt att den utveckling vi ser nu kommer att torpedera den svenska bostadsrätten. Och det vore synd för det var från början  en fantastiska modell som våra tidigaste bostadsutvecklare hittade på för snart 100 år sedan.

 

Annonser