Det fanns en tid då socialdemokrater och liberaler kunde samarbeta. Det var Karl Staff och Hjalmar Branting som ledde var sitt parti då vi fick allmän rösträtt i Sverige. Sedan gick partierna i sär och avståndet var betydande under eran Erlander -Bertil Ohlin. När Bengt Westerberg blev folkpartiledare såg det kanske ut som om ett närmande kunde vara på gång. Och den underbara natten 1981 och den stora skattereformen 1990-91 genomfördes i samarbete mellan socialdemokrater och socialliberaler. Under hela denna långa historiska period träffades också folkpartister och sossar på högerkanten till och från på möten i den Frisinnade föreningen. Om föreningen finns kvar i dag vet jag inte men så sent som under 1990-talet fanns den i högönsklig välmåga.

Att i dag spekulera i ett närmare samarbete mellan socialdemokraterna och folkpartiet verkar dödfött. Dagens folkpartiledning med Jan Björklund i spetsen står ju längre från socialdemokraterna i ideologiska frågor än moderaterna. Och Björklund och kompani har låst in folkpartiet i blockpolitiken på alliansens sida. Att det ger minimal utdelning i väljarsympatier kommer nog inte att ändra på den situationen. På samma sätt som Centern och KD kommer folkpartiet fram till valdagen 2014 att ställa in sig i den moderatledda alliansen. Ock skulle alliansen vinna ett tredje val så kan det mycket väl leda till att partiet på samma sätt som sina tyska partivänner blir utslagna i valet 2018. All erfarenhet visar ju att det är farligt för ett litet parti att regera i skuggan av en jätte.

Den intressanta situationen uppstår emellertid om alliansen förlorar valet och socialdemokraterna blir största parti men inte stort nog att bilda egen regering. Om det samtidigt inte blir möjligt för S att få majoritet tillsammans med Miljöpartiet så tror alla att det blir en spännande tid för Jonas Sjöstedt och vänstern. Ska Sjöstedt liksom Lars Ohly fick 2010 få sin stund i rampljuset om detta inträffar?

Möjligen men knappast sannolikt tror jag. Stefan Löfvén är nog klokare än så. Han kommer att försöka riva muren mellan de borgerliga och socialdemokraterna. Och även om han inte har förutsättningar att göra detta i dag så kan rimligen ett dåligt folkpartival samtidigt som alliansen havererar leda till en ledningsförändring hos folkpartisterna. Jag har inte tillräcklig kontakt med dem för att vara säker men sannolikt finns det tillräckligt många socialliberaler kvar som kan träda fram och återupprätta partiet som ett mer klassiskt liberalt parti med socialt ansvarstagande som riktpunkt.

Det skulle kanske inte vara så lätt för en socialdemokratisk statsministerkandidat att övertyga facket om att ett folkparti under ledning av t ex Birgitta Olsson skulle vara en smakligare kompis i regeringen än Vänsterpartiet. Men är det någon som har tillräckligt förtroende på Norra Bantorget för att klara detta så borde det vara IF Metalls tidigare ordförande.

Det är svårt att veta hur ett regeringssamarbete mellan socialdemokraterna, Miljöpartiet och ett nytt folkparti skulle fungera. Och hur det skulle påverka den förda politiken. Men en sak är klar och det är att det skulle skapa en utomordentligt knepig situation för moderaterna.

De skulle då bli återförvisade som oppositionsparti till höger om mitten. För Reinfeldt, Bildt och Borg m fl skulle det bara innebära att de är tillbaka i den sits som Bohman, Adelsson och Lundgren skulle känna sig hemma i. Moderaternas stund vid köttgrytorna skulle vara över för lång tid framåt och Stefan Löfvén skulle ha förutsättningar att bli historisk och nämnas i raden av framgångsrika socialdemokratiska ledare som Branting, Per-Albin och Erlander.

Hur det skulle gå för folkpartiet är kanske en annan fråga. Men blockpolitiken skulle vara avskriven.