I tidernas begynnelse hade vi samlingsregeringar i kommunerna. Vi var många som var unga på 1960-talet som hade läst Lars Furhoffs bok ”Kommunal skendemokrati” i vilken han kritiserade den tidens kommunalpolitik som helt avideologiserad och pragmatisk. Ledande kommunalmän från olika partier kände varandra väl och gjorde upp i viktiga frågor hemma vid köksbordet hos kommunfullmäktiges starke man.

Med en sådan ordning blev kommunalpolitiken förvaltning och inte politik. Knappast intressant för medborgarna varför det var lätt att ta till sig Tage Erlanders argument för det kommunala sambandet och den gemensamma valdagen. Om vi skulle ha separata kommunalval skulle valdeltagandet sjunka dramatiskt hette det då. Men med gemensam valdag så skulle väljarna ändå rösta på samtliga val när de ändå är i vallokalen.

Denna samarbetsinriktade kommunalpolitik har därefter successivt parlamentariserats. Inte minst kommunindelningsreformen i slutet av 1960-talet har medverkat till att skapa en slags majoritetsparlamentarism också i kommunerna. Stockholm var sist att avveckla samlingsstyret som innebar att partierna delade på borgarrådsposterna.

Denna parlamentarism kommer till uttryck i att en majoritet tillsätter ett eller flera kommunalråd med ansvar för delar av den kommunala verksamheten. De som inte tillhör majoriteten får i stället tillsätta en eller i stora kommuner flera s k oppositionsråd. De kan beskrivas som kommunalråd utan egentliga arbetsuppgifter. De kan i bästa fall fungera som ambitiösa granskare av majoriteten och göra bra insatser för att tydliggöra de skillnader som finns i synen också på olika kommunal verksamheter. I andra fall kan det kanske betraktas som litet av slöseri med skattebtalarnas pengar att arvodera företrädare för de partier som väljarna vänt ryggen.

Denna kommunala parlamentarism kan samtidigt se olika ut. Traditionellt präglas också kommunpolitiken av blocktänkandet. Majoriteten har kommit antingen från socialdemokraterna med stöd av vänstern eller genom olika kombinationer på den borgerliga sidan. Under de senaste valperioderna har det varit vanligt att tala också i termer av alliansen i många kommuner där de fyra borgerliga partierna gått samman och format en majoritet.

Från denna dagens situation där man på kommunal nivå försöker att efterlikna den politik som bedrivs på riksnivå kan man tänka sig två utvecklingar. Den ena innebär att vi på allvar tar upp frågan om separata valdagar till riksdags- och kommunalval. Utvecklingen under senare val visar att alltfler väljer att splittra sina röster mellan de olika valen. Inte minst socialdemokraternas valframgång i det lokala valet i min hemkommun Borgholm visar att väljarna medvetet tar ställning till partiernas verksamhet också på lokal nivå. Det borde kanske därför inte vara så stor risk för att separata kommunalval skulle leda till lägre valdeltagande. Särskilt inte eftersom det är kommunerna som har ansvaret för så centrala frågor som skola och äldreomsorg.

Samtidigt så visar situationen efter årets val att det blir allt svårare för de traditionella partierna att formulera tydliga majoritets- och oppositinsituationer. Inte minst den gemensamma strävan att isolera ett av de åtta riksomfattande partierna försvårar i dag möjligheterna att forma fungerande majoriteter. Den blocköverskridande politik som Stefan Löfvén strävar efter i riksdagen växer nu fram i olika tappningar iolika kommuner. Ofta dessutom med inslag av lokala partier som ibland bildats i protest mot den förda politiken på ett eller annat område.

Detta väcker onekligen tanken på en återgång till tidigare perioders samlingsregerande på den kommunala nivån. Det skulle innebära att förtroendeposterna fördelas proportionellt som valsystemet och alla som får ett uppdrag – heltid eller som fritidspolitiker – får också ett ansvar för ett visst fögderi. Det borde i dagens situation med de starka sociala medierna och modern komunikationsteknik i övrigt inte vara svårt att på valdagen klara ut hur var och en skött sitt uppdrag. Och det skulle stå klart för alla att de olika vallöftena ska ses som ambitioner och inte ”löften”.

Jag har i alla tider varit en varm anhängare av kommunal parlamentarism i tron att den bidrar till att tydliggöra de ideologiska skillnader som finns mellan parierna också på lokal nivå. Men det sägs ju att när fan blir gammal så blir han religiös och det kan inte hjälpas att man funderar litet i dagens situation om det inte skulle vara konsekvent med det proportionella valsystemet att återigen pröva en ordning där partierna företräds inte bara i fullmäktige utan också när det gäller presidieposter i nämnderna i förhållande till det aktuella valutslaget.