Processen kring den svenska Nato-ansökan går vidare. Och framstår som allt svårare att acceptera.

Nu har alla medlemmar av Nato utom två accepterat Sveriges och Finlands ansökan att bli medlemmar i försvarsalliansen. Och det finns naturligtvis flera anledningar till detta.

Den första och den viktigaste är att de två länderna kommer att förstärka Nato i Östersjöområdet där Ryssland potentiellt kan ha intresse av att förstärka sitt inflytande i de tidigare baltiska staterna med många ryskspråkiga medborgare. Sverige och Finland kommer att bidra med moderna och kompetenta militära krafter. Alla andra i Nato inser detta och har tacksamt accepterat vårt nya intresse för transatlantiskt samarbete.

Enligt uppgift är Ungern på väg att ställa sig till de positiva länderna. Bara Turkiet återstår och det har lett till förhandlingar mellan Finland, Sverige och Turkiet. Efter regeringsskiftet har också den svenska regeringen ändrat sin syn på de kurdiska organisationer som tillsammans med bl a USA framgångsrikt besegrat IS i Syrien.

Rapporterna från Turkiet säger att man nu anser att Sverige är på rätt väg men att det krävs mer för att vi ska å komma med i Nato. Bl a ska vi utlämna ett antal personer som Turkiet anser vara problem för landet. Och vi som följt de olika turerna i ärendet väntar nu med spänning på vad den nya regeringen ska göra för att komma vidare i processen. Det sägs att det ska bli nytt möte med Erdogan i slutet av månaden..

Det känns inte bra att Sverige ska krypa för Turkiet – ett land som värderingsmässigt knappt finns på samma planet. Och det kan upplevas som ovärdigt att demokratiskt valda företrädare för Sverige ska resa till Ankara och vördnansfullt buga för Erdogan som Ulf Kristersson gjorde i veckan.

Det framstår också som onödigt av två skäl.

Det första är att alla andra länder inom alliansen som upplever att vi kommer att förstärka alliansen och därmed minska trycket på de övriga borde ha ett intresse av att trycka på Turkiet att ge med sig. Inte minst ekonomiskt kommer vi att bidra samtidigt som tryggheten kring Östersjön förbättras väsentligt.

Det är ju så att inte bara vi blir tryggare inom Nato. Också våra grannländer blir tryggare med våra resurser om det skulle komma att behövas.

När det gäller vår egen trygghet så kan det ifrågasättas om vi verkligen behöver bli fullvärdiga medlemmar. Ukraina är som bekant inte medlemmar i Nato. Men de får bidrag från USA och Europa i en omfattning som ingen – inte minst Putin – betraktat som osannolikt omfattande. Rimligen skulle vi i Sverige få motsvarande hjälp om Ryssland skulle attackera vårt land inom ramen för en strid i Estland eller Lettland.

Så om man ska sammanfatta situationen så här efter ett halvårs krig i Ukraina och nästan lika lång ansökansperiod till Nato så måste slutsatsen bli att det nog är onödigt från svensk säkerhets horisont att Turkiet ger med sig i förhandlingarna. Vi kan lugnt avvakta tills övriga Nato-medlemmar tappar tålamodet med Turkiet och så småningom efter nästa demokratiska (?) val i landet innan nästa sommar tvingar fram ett ja till Sverige och Finland.

Och då behöver vi inte heller tumma på de demokratiska värderingar som genomsyrar det svenska samhället och som vi är så stolta över.