Det finns en klassisk statsvetenskapliga fråga rörande demokratin. Herbert Tingsten och Alf Ross grälade om den på 1940-talet och den är lika aktuell i dag.

Det gäller frågan hur man ska rädda demokratin från sig själv. Historien är full av exempel på hur demokratins tekniker använts för att av skaffa den. Klassiskt är nationalsocialisterna i Tyskland som kom till makten 1933 efter en rejäl valseger och under medverkan från andra av väljarna framröstade partier.

I dag kan vi följa hur demokratin varit och är hotad i två av EU:s medlemsländer. I Polen vet vi inte hur utvecklingen blir. Kanske har demokratin hämtat sig efter det senaste valet. Men i ungern arbetar Orban på ett sätt som EU-kommissionen inte kan godkänna. Oavsett hur det går så är också Ungerns premiärminister vald i ett demokratiskt val. Så de inskränkningar i faktisk yttrandefrihet som vi kan följa har väljarna sig själva att skylla sig för.

Riktigt allvarligt är det kanske i dag att demokratin sviktar i den största av alla – USA. Med en president som efter förra valet agerar för att påverka valet i några av delstaterna och dessutom vägrar att se sig besegrad så är demokratin allvarligt försvagad. Lägger vi till att Trump också var åtminstone indirekt inblandad i stormningen av kongressen så blir bilden ännu allvarligare. Det är dessutom så att många i USA räknar med att han inte kommer att acceptera att Biden vinner ännu en gång i november.

Det är tankeväckande att alla Trumps demokratiska övertramp inte verkar påverka hans opinionssiffror negativt. De amerikanska väljarna ser ut att acceptera Trumps tillkortakommanden och se honom tillbaka i Vita Huset.

Många har ställt sig frågan hur man ska skapa garantier för att sådana väljarbeteenden som de i Tyskland på 1920-30 talet och i dag i olika länder inte leder till att viktiga grundläggande egenskaper i det demokratiska systemet avskaffas. Ett parti som vinner en majoritet i parlamentet kan ju med hjälp av det regelverk som säger att majoriteten har det avgörande inflytandet avskaffa yttrandefriheten eller inskränka domstolarnas makt.

För att undvika detta finns den traditionella metoden att i en grundlag garantera oberoende rättsorgan med uppgift att slå vakt om författningen. Så är författningen i USA tänkt att fungera med en högsta domstol som står över kongressen i ett maktdelningssystem. Har hittills i allt väsentligt fungera med domare som visserligen är tillsatta av presidenter men med livslånga mandatperioder.

I Tyskland valde man efter kriget en annan metod som framstår som både unik och tveksam.

Av oro för att drabbas av nya neonazistiska partier så skapade man en författningsorganisation med uppgift att värna om demokratin. Denna organisation fick långtgående mandat och kan inte bara bevaka partier som man tror inte värnar om demokratin utan också med infiltration ta sig in i partiets arbete. Denna organisation – författningsskyddet – bevakar nu det högerpopulistiska partiet Alternativ för Tyskland. Detta har lett till att man nu har en rättslig process för att utröna om partiet är lojalt med författningen. Om det inte är detta så ska det förbjudas.

Det kommer naturligt inte att ske. Rättsprocessen kommer rimligtvis att resultera i att AfD får fortsätta sin verksamhet. Samtidigt som de har vunnit brett stöd främst i östra delarna av Tyskland så demonstrerar folk runt om i landet på gator och torg emot den politik som partiet står för.

Därför är det nog inget aktuellt hot mot den tyska demokratin att AfD nu ifrågasätt också rättsligt. Men från demokratisk utgångspunkt är det tveksamt om möjligheten att spionera på och ifrågasätta partier som AfD nu är det tredje största i landet. Det väcker frågor om hur detta författningsskydd agerar och med vilka dolda maktanspråk som det kan komma att ha i andra tider. Känns från demokratisk utgångspunkt litet oroande.

Jag har ingen lösning på hur man ska rädda demokratin i svåra ekonomiska och politiska tider som de vi nu befinner oss i. Och det kan inte hjälpas att man saknar Herbert Tingsten och Alf Ross. Några motsvarigheter till dessa statsvetenskapliga giganter har vi inte i dag. Och visst saknar vi en seriös diskussion om hur vi ska möta sådana utmaningar som vi nu ser i olika delar av det EU som vi nu är medlemmar i.

I högtidstalen brukar man hävda att demokratin inte kan erövras för alltid. Den måste i alla generationer återvinnas. Låt oss hoppas på en vitaliserad demokratidebatt under vårens EU-val.