Den här helgen lämnar Barbro Engman ordförandeuppdraget hos Hyresgästföreningen. Och hon kan se tillbaka på en framgångsrik tid i ledningen för en av våra sista verkliga folkrörelser. Hon har försvarat bruksvärdesystemet och hyresförhandlingarna mot ständiga attacker från våra vanligaste nationalekonomer, fastighetsägarna och även borgerliga politiker. Sveriges hyresgäster har all anledning att vara tacksamma för den envetna kamp som Barbro bedrivit för att skapa rimliga hyresnivåer både i nyproduktionen och i det äldre fastighetsbeståndet.

Samtidigt är uppgiften långt ifrån slutförd. Det blir den antagligen aldrig. Samma helg som Barbro lämnar över stafettpinnen till Mari Linder  (?) så presenterar Bokriskommittén – finansierad av fastighetsägarna och handelskamrarna – sitt förslag till förändringar av hyrespolitiken. Och det kan inte hjälpas att vi som arbetat med bostadsfrågan i många år känner igen oss.

Nu ska det bli fri hyressättning i nyproduktionen. I beståndet ska fastighetsägarna få höja hyran med som mest fem procent per år upp till marknadshyresnivån. Och när det kommer nya hyresgäster så blir det fritt fram att höja till denna nivå direkt. Det kan ta några år innan förändringarna slagit igenom totalt sett skriver kommittén i sin rapport.

Man kan dra några slutsatser av rapporten. Den första är att kampanjen för marknadshyror är livskraftig. Även om Anders Borg uttalar tveksamhet så kan vi nog räkna med att den fortsätter och att vårt unika svenska system med hyresförhandlingar i stället för marknadshyror och hyresreglering kommer att vara fortsatt utsatt för press.

Den andra slutsatsen är att Hyresgästföreningens hela existens ifrågasätts med förslag av detta slag. I Bokriskommitténs system finns inga hyresförhandlingar. Det är bara frågan om direkta överenskommelser mellan hyresvärd och hyresgäst när en lägenhet hyrs ut. Om hyresgästen anser att hyran är för hög så får det bli rättslig prövning som i Tyskland ( förmodar jag). Det sägs också i rapporten att ingen ska tvingas att betala förhandlingsersättning till motparten vilket ju kan verka rimligt om man inte ser framför sig några förhandlingar.

Att på det sättet försvaga hyresgästföreningen leder rimligen till att hyresgästerna som  kollektiv blir betydligt svagare i umgänget med fastighetsägarna. Det finns en risk att Hyresgästföreningen tvingas organisera om sig och bli mer av en konsumentorganisation som företräder sina medlemmar bara vid tvister med motparten.

En sådan hyresgästorganisation blir inte samma viktiga opinionsbildare och lobbyorganisation som dagens Hyresgästförening. Och samtidigt som det nog skulle vara bekvämt för fastighetsägarna så vore det en allvarlig försvagning i den bostadspolitiska debatt som är nödvändig för att försvara en bostadspolitik som trots marknadsfundamentalisterna i Bryssel räddar så mycket som möjligt av resterna av den sociala bostadspolitik som bedrivits i Sverige under många år.

Vi som följt Hyresgästföreningen under Barbro Engmans tid unnar naturligtvis Barbro en skön och rofylld pensionärstillvaro. Hon har skapat sig en plats i den långa raden av kraftfulla företrädare för hyresgästerna.

Och vi konstaterar att det blir ingen lätt uppgift att lotsa föreningen vidare i dagens tuffa omgivning. Klas Eklund och hans Bokriskommitté kan säkert Mari Linder klara. Men snart väntar valrörelsen och då gäller det att se till att bostadspolitiken kommer högt på agendan. Och på rätt sätt.

Kanske blir Almedalen en rivstart?