Efter onsdagens partiledardebatt ligger det nära till hands att fråga sig om Gustav Fridolin är på väg att få Lars Ohlys roll i höstens valrörelse. Att Mona Sahlin tänkte regera med vänsterpartiet skrämde säkert bort en del mittenväljare i valrörelsen för fyra år sedan. Och det kändes då som om socialdemokraterna kom bort litet i valdebatten eftersom Mp och Vänstern ofta fick svara för vad de rödgröna skulle göra om de vann valet. Monas roll blev litet att släta över och backa från förslag som de andra lanserat.

Nu ser det ut som om historien i detta avseende är på väg att upprepas inför årets val. Visserligen säger ingen att de ska regera med något i förväg utformat regeringsprogram. Men det är klart utsagt från Socialdemokraterna att man siktar på en koalitionsregering med Mp. Och det gör ju att Mp:s politik blir intressant för motståndarna att granska.

Och det kan gå riktigt illa. Visserligen är miljöpartiets ledning sansad och klok. Men med kongressens beslut för några veckor sedan i bagaget så ärdet lätt för alliansen att skjuta skarpt. Förslagen att införa friår, sänka arbetstiden och snabbavveckla kärnkraften känns ju möjligen naturliga hos mp men rimligtvis omöjliga för s. Därför är det på något sätt öppet mål för moderaterna sedan mp lanserat sina förslag.

En vanlig tolkning av detta är att det blir svårt för Löfvén i längden att avstå från att ta ställning till ”stollarnas” senaste förslag. Men om han inte gör detta så blir i stället anklagelsen att också socialdemokraterna är på väg att vandra vänsterut på ett oplanerat sätt. D v s hur socialdemokraterna än gör så blir miljöpartiet ett problem på samma sätt som Ohly var för fyra år sedan.

Den som följer medias bevakning får också bilden av samma mönster som för fyra år sedan. När morgon-TV ska pressa alliansen om något så bjuder de gärna in Annie Lööf att debattera med Jonas Sjöstedt eller Jan Björklund med vänsterpartiets skolföreträdare. Man får intrycket att de tycker att det är intressantare med vänstern och mp som är tydligare och på större avstånd från alliansens politik.

Den här utvecklingen riskerar att sätta Löfvén i en sits som liknar Mona Sahlins trots hans ambition att hålla alla dörrar öppna fram till valdagen. Och då kan vi komma att få se en upphämtning för alliansen som påminner om 2010. Det som talar för att de ändock kommer att förlora är två förhållanden.

Det första är att det nu efter åtta år finns många misslyckanden att peka på. Apotek som inte blivit fler annat än i storstäderna och som inte har medicin på lager. Bilprovning som blivit dyrare. Tåg som spårar ur i privatiseringens kölvatten. Friskolor som delar ut vinst tills de går i konkurs och mycket, mycket mer.

En andra anledning kan vara att den ökade fokuseringen på miljöpartiet går så hårt fram att miljöpartiets uppgång i opinionen bryts och vänds till en nedgång när medborgarna får mer information om de delar av partiets politik som framstår som orealistiska. Med ett svagare miljöparti blir det svårare för alliansen att hota med att de ska få avgörande betydelse för en regering med socialdemokraterna. Och det blir lättare för s att driva vidare strategin att vi ska bli så starka själva att vi i praktiken kan föra en socialdemokratisk regeringspolitik även med mp på vissa ministerposter.

Årets Almedalsvecka blir mer spännande än på länge. I de olika partiledartalen där kommer vi säkert att få en bra hint om hur taktiken ser ut på olika håll inför resten av valrörelsen. Och allra intressantast blir det faktiskt att följa hur man från respektive sida kommer att hantera Fridolin.